Förlorad, saknad, alltid älskad.

Din begravning närmar sig.  Dagen då vi alla ska få möjligheten att  säga ett allra sista farväl till dig Johan. Känslan att det är just din begravning som väntar  är obeskrivlig.  Hur kan det vara möjligt att det är vår älskade  Johan Johansson,  att det är just din begravning vi ska gå på?  Hur kan det vara möjligt? Ja det är så overkligt att vi ska begrava    mannen som jag var ute och seglade med i somras,  vandrade i fjällen med i höstas,  myste med i soffan,  för några veckor sedan kysste och sa   jag älskar dig så innerligt, galet mycket till.    Du är mitt allt, du var inte bara mitt livs kärlek,  du var även min   allra bästa och närmaste vän.  Ingen känner mig som du gjorde.  Och jag tror att ingen kände dig som jag fick göra.  Du äger mitt hjärta för alltid,  jag ville leva resten av mitt liv med dig.   Vi skulle ju ha en fantastisk framtid tillsammans,...

Finaste Johan.  Det går inte långa stunder  utan att jag tänker på dig.  Du är i princip alltid med mig.  På jobbet.  I köket. I sovrummet.  På toan.  Ja överallt är du med mig.  Ja du skulle bara veta hur tomt det är utan dig,  utan allt vi hade och gjorde tillsammans .   Våra samtal. Våra skratt och tokigheter vi ägnade oss åt  typ hela tiden vi var tillsammans.  Och vår chatt-tråd på Instagram!   Ja i den fanns mycket glädje och kärlek!  Så många tokigheter vi delat mellan oss, så roligt vi hade,  Tänk att vi förgyllde, och fyllde  varandras liv med  så många skratt, tokigheter, kärlek  och massor därtill, under våra år tillsammans!  Vi levde ett så rikt liv Johan.  Så otroligt rikt.  Ja den där Instagramtråden. Den startades upp den 12:e november 2018.  Det var jag som svarat på ett av dina Instagram-inlägg.  En knytnäve och två händer i luften.  Du svarade me...

Tänk om allt det här bara vore en dröm? Att du är borta.  Att man höll en tyst minut för dig idag på SDHL-matchen.  Att vi alla drömde att du var död, att en så godhjärtad människa som dig hade tvingats gå,  tvingats lämna livet, och tvingats kliva in i döden, bara 48 år gammal.  Ja det borde bara vara en dröm.  För att en så fantastisk och godhjärtad människa borde inte få dö så tidigt. En människa som alltid ville att  alla skulle ha det bra att alla skulle få må bra,  få utvecklas och växa så mycket som möjligt.  Att en så fantastisk människa dör,  det borde inte ens få hända i en dröm.  Det är för grymt att ens få finnas i en dröm.   Mina tårar som forsade nedför mina kinder idag under tiden då talet hölls.  Ja nog kan det ha hänt i en dröm.  Många nätter, särskilt den första tiden, de första veckorna brukade jag vakna av att tårarna forsade nedför kinderna. De första veckorna hade jag en ständigt återkommande drö...

Minns du när vi ordnade till vårt fina sovrum här i Rickleå Johan? Ja det var för ca 1,5 år sedan nu. Du satte in den fina glasdörren. Insisterade på att måla om hela taket då vi ändå var igång med renoverandet. ”Men vi kanske bara behöver måla om listerna, det är ju bara de som är fula?”, sade jag.. Minns du hur du tittade på mig utan att säga något. Med en ganska bestämd blick, så sa du kort därefter att ”vi målar hela taket Helena. Hela”. Och så började du att måla. Jahapp, bara att finna sig i den planen då. Det blev inte ”vi” som målade, det blev du, Johan, då din längd var väldigt fördelaktig tyckte du, och dessutom tyckte du ju att det var ganska roligt att måla och greja och få allt så fint som möjligt. Så taket blev så vitt och vackert till slut. Tack vare dig.❤️ Tapeter kom så småningom på plats. Tack vare mig…!😅 Sängen, (som ni bar in medan jag var ute på min löprunda- åh så överraskad och glad jag blev när jag kom hem och den var på plats..Älskade Johan och hans älskade ba...

Visst minns du att vi sa så Johan, för nästan exakt ett år sedan. Visst minns du det?  Vi har sett det värsta nu Helena.   Ljuset är på väg tillbaka. Allt kommer bli bra. Året började så oerhört tungt jag förlorade min mamma du förlorade din pappa  en vecka därpå Två begravningar tätt på varandra.  Två älskade människor  som lämnade oss,  som vi var tvungna att ta avsked till.  Så många tårar vi fällde tillsammans.  Så mycket sorg vi kände. Saknad.    Men vi hade ju varandra.  Ja att få vara i din famn,   där var min allra tryggaste, varmaste och bästa plats att hitta tröst på.  Du kramade om mig,  så som bara du kunde.  Du kysste mig på pannan.  Såg in i mina ögon.  Log mot mig.  Vi har sett det värsta nu Helena!   Ljuset är på väg tillbaka! Allt kommer bli bra, min finaste älskling.  Så för att fira att vi klarat av så mycket  död och elände som vintern gett oss, för att ...

  Helena, jag ser att du gråter.  Varför gråter du min älskling?   Men Johan....Minns du inte..?  Du finns ju inte kvar hos oss längre. Allt gick så snabbt när du slets bort från livet Ja det gick så brutalt snabbt, jag tror att du inte hann märka det själv.   Det gjorde inte ont.  Du hann inte känna någon smärta alls.  Jag tror att du bara föll in i en djup och skön sömn. Du vet så där när man inte märker när man somnar,  så tror jag att det blev för dig.  Ja jag tror att du sover nu, min finaste, älskade Johan.  Och jag tror att du när du väl vaknar,  så är du på din allra bästa plats som du älskade så när du levde.    Där ute vid havet   du vet, platsen där solen kan stråla sitt allra vackraste.  Där havets stilla brus ger  ditt hjärta frid och stilla lugn.  Visst vet du nu.  Platsen där du kan andas dina djupaste andetag, platsen där du och din vackra själ  alltid ...

Idag var det första gången jag körde till jobbet efter att du gått bort. Jag hade gruvat mig nåt oerhört för att göra den där första turen till jobbet. Hur skulle det kännas att inte kunna ringa dig så fort jag satt mig i bilen? (när vi hade våra barn hemma bodde vi på varsitt håll varannan vecka, då ringde vi varandra på morgonen istället, det blev galet mycket FaceTime-tid när vi inte kunde vara med varandra❤️) Jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt. Att få prata om hur natten varit, eller att jag lyckas ringa dig när du sitter på toa. ”Du ska ju inte svara när du sitter på toa Johan! Du behöver inte svara jämt när jag ringer!” ”Jag svarar alltid när du ringer Helena”. ”Alltid. Jag älskar ju dig.” Sen babblar vi på. Pratar om allt och ingenting. Hur natten varit. Om vi drömt nåt, och vad i så fall. Om vad som finns att äta i kylen, politik, världsläget. Är våra kalendrar fulla. Middagsplaner. Katterna. Ja vi kunde verkligen prata om allt mellan himmel och jord under den där s...

Johan. Älskade, älskade Johan.  Vart jag än vänder min blick Så ser jag dig.  Ja jag ser oss,  jag ser vad vi gjort, jag ser vad vi upplevt tillsammans.   Idag när jag spring förbi den där lilla parkeringen vid hängbron vällde en massa minnen och känslor fram inom mig.  För på den där lilla parkeringen,  för en massa somrar sedan  höll mitt hjärta för första gången  att brista av oro för dig.  Ja jag trodde att det hänt dig något allvarligt.   Det var första sommaren vi fick tillsammans.  Visst minns du vad som hände?  Ja du skulle ju paddla nedför ån,  för att se om den var lämplig  för en nybörjare som mig  Ja du for ut alldeles på egen hand,  utan telefon eller större koll på hur ån såg ut, hur den var att paddla i.  "Nog ska det gå bra" sa du.  Inget kan, eller ska ju hända dig.  Det slutade i att du var borta  så väldigt mycket längre än planerat.  Jag trodde verkligen...

Det har gått en dryg månad sedan Johan dog. Jag konstaterar att min verklighet har förändrats efter Johans bortgång. Jag känner mig mer allvarlig i min nya verklighet. Äldre. Kanske inte klokare men mer eftertänksam. Att inte ta saker för givna längre. Att inte tro att livet, tillvaron alltid kommer stå och vara oberörd. För det jag nu fått erfara, det är att döden skrämmande snabbt kan ta över. Då måste livet ge upp och kliva tillbaka, oavsett om man vill det eller inte. Att allt man kände till som tryggt, säkert, ljust och vackert rycks bort från en på ett ögonblicks verk. Även om jag alltid har haft nära till mina känslor, så har de nu gjort sig ännu mer påtagliga inom mig när Johan rycktes bort från livet. Jag har nu fått uppleva hur sorg, saknad, ilska, oro, förtvivlan kommer till uttryck inom mig. Att det liksom är kroppens och hjärnans reaktion på att en så viktig människa som Johan var för mig försvann från mig, från oss. Alla starka känslor biter sig fast i varje del av min kr...

Det finns ett minne, en händelse, en kväll som jag håller oerhört varmt om hjärtat. Jag trodde att jag skulle få fortsätta hålla det specifika minnet levande genom att lyfta fram det då och då med Johan. Att plocka fram det ur bådas våra minnen, prata om det, skratta och på så sätt hålla det levande. Att göra så går ju inte längre, nu när Johan inte finns. Vissa minnen av och med Johan kan jag hålla levande med hjälp av alla de många bilder jag har. Bilder på allt vi gjort, platser vi varit på, sett och upplevt. Ja bilder kommer kunna hjälpa mig att minnas, det vet jag. Men det finns ett minne som det inte finns en enda bild på, och därför är jag livrädd att det ska försvinna. För nu när Johan är borta kan jag inte heller hålla det levande genom att lyfta fram det och prata med honom om det. Så jag känner att jag måste fånga fast det med ord istället. För det här minnet är ett av de som betyder allra mest för mig. Det var liksom startskottet på oss, det vi hade och kom att få. Ja det v...