Tråden



Finaste Johan. 

Det går inte långa stunder 
utan att jag tänker på dig. 

Du är i princip alltid med mig. 
På jobbet. 
I köket. I sovrummet. 
På toan. 

Ja överallt är du med mig. 

Ja du skulle bara veta hur tomt det är utan dig, 
utan allt vi hade och gjorde tillsammans
. 
 Våra samtal. Våra skratt och tokigheter vi ägnade oss åt 
typ hela tiden vi var tillsammans. 

Och vår chatt-tråd på Instagram! 

Ja i den fanns mycket glädje och kärlek! 

Så många tokigheter vi delat mellan oss,
så roligt vi hade, 
Tänk att vi förgyllde, och fyllde 
varandras liv med 
så många skratt, tokigheter, kärlek
 och massor därtill, under våra år tillsammans! 

Vi levde ett så rikt liv Johan. 
Så otroligt rikt. 

Ja den där Instagramtråden.
Den startades upp den 12:e november 2018. 
Det var jag som svarat på ett av dina Instagram-inlägg. 

En knytnäve och två händer i luften. 
Du svarade med tre svettiga emojisar. 

Sen puss-emojisar. 
Och du svarade med att skriva "Du inspirerar!" 
och så fortsatte vi.

I drygt sex år. 
 
Jag minns än idag 
att det kändes så rätt med dig. 
Precis allt kändes rätt. 

Du fick mig att känna mig så glad, stolt, 
att jag var en fantastisk människa.  

Jag hoppas att jag fick dig att känna dig fantastisk också! 
För det var du verkligen!!  

Ja hursomhelst Johan 
Den där sex år långa tråden, 
helt galet lång och full av, ja allt möjligt..! 
 
Minns du sista inlägget som skickades Johan?

Det var jag som skickade det. 
Ett inlägg som jag tyckte var roligt 
och som jag ville dela med dig. 
 
Den var den 8 december, 
Fem minuter över åtta på morgonen.´

En halvtimme senare, 
just efter att vi småskrattat åt en meme i sängen
skulle det visa sig 
att du skulle få en hjärnblödning
som tre dagar senare 
ledde dig rakt in i döden. 

Och efter den händelsen 
kom livet att aldrig mer bli sig likt. 

Inga fler gemensamma skratt åt tokiga memes. 
Inga fler "du inspirerar", eller jag älskar dig mest, 
eller makabra säldödartankar.

Ja vår instagramtråd nådde sin fulla längd 
den 8 december, klockan 08:05.  

Sen var allt slut. 

Men vet du vad, 
älskade Johan?
 
Jag blir så varm i själen när jag tänker 
på allt vi skickat till varandra under åren. 

Åh så vi skrattat under våra år tillsammans! 
Och så ofta vi berättat hur mycket vi älskade varandra! 

Hur vi visat så stor omtanke, 
hur stark kärlek vi känt till varandra!  

Ja vi gjorde en massa bra saker, du och jag! 

Hur vi stöttat varandra! 
Hur vi hjälpt varandra, 
peppat och lyft varandra! 

Ja de här åren, vad vi fick varandra 
att växa som människor!
 
Tänk, inte ett enda negativt inlägg 
i den drygt 6 år långa tråden 

Inte ett enda.  
Bara ren och skär kärlek helt igenom.
 
Vi var så rädda om varandra.  

Hela jag blir varm av hur   
skratt, glädje, kärlek, omtanke till varandra 
verkligen präglade oss, 
präglade den relation du och jag hade.

Ja vi hade så mycket fint ihop. 

Du gav mig ett så rikt liv, 
bara genom att vara dig själv.
Bara genom att finnas i mitt liv  

Jag känner mig så obeskrivligt, makalöst och tokigt  
tacksam för allt vi hade tillsammans, 
du och jag. 

Du anar inte hur mycket vackert, 
hur mycket kärlek, glädje, omtanke och värme 
du etsat fast i mitt hjärta 
under de år vi fick tillsammans.

Så tack för att du har funnits, 
min älskade Johan.  

Och tack för att jag hade turen 
att få ha dig i mitt liv
under dessa år. 

Ord kan inte beskriva hur mycket du betytt för mig.
 
Älsk dig Johan. Mest av allt. 




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer