Sovrummet där värmen försvann och kom tillbaka

Minns du när vi ordnade till vårt fina sovrum här i Rickleå Johan?

Ja det var för ca 1,5 år sedan nu.

Du satte in den fina glasdörren.

Insisterade på att måla om hela taket då vi ändå var igång med renoverandet.

”Men vi kanske bara behöver måla om listerna, det är ju bara de som är fula?”, sade jag..

Minns du hur du tittade på mig utan att säga något.

Med en ganska bestämd blick,

så sa du kort därefter att ”vi målar hela taket Helena. Hela”. Och så började du att måla.

Jahapp, bara att finna sig i den planen då.

Det blev inte ”vi” som målade, det blev du, Johan, då din längd var väldigt fördelaktig tyckte du, och dessutom tyckte du ju att det var ganska roligt att måla och greja och få allt så fint som möjligt.

Så taket blev så vitt och vackert till slut. Tack vare dig.❤️

Tapeter kom så småningom på plats. Tack vare mig…!😅

Sängen, (som ni bar in medan jag var ute på min löprunda- åh så överraskad och glad jag blev när jag kom hem och den var på plats..Älskade Johan och hans älskade barn som fixade så!❤️❤️

Övriga möbler kom på plats, belysning. Tavlor. Tv:n.

Och när det äntligen var klart,

visst minns du Johan, hur vi älskade detta sovrum från dag ett..!❤️

Ja det blev så väldigt ombonat och så mysigt,

ja vi ville helst vara där för jämnan..!❤️

”Jag älskar det här sovrummet, Helena!”

”ÄLSKAR!!”

Ja vi fick ett fint sovrum i Rickleå Johan.

Så himla varmt, ombonat och hemtrevligt, mycket tack vare dig❤️

Ja jag har verkligen älskat sovrummet jag med, från dag ett, precis som du gjorde.❤️

Men när du dog hände något.

Den varma, kärleksfulla och ombonade känslan var borta.

Det var som att allt det varma och livfulla som bott i detta rum hade följt med dig.

Sovrummet kändes nu så rysande kallt och fasansfullt ensligt.

Så tyst och livlöst.

Och det är så konstigt. Jag brukade ju sova ensam ganska ofta, då du var uppe i Piteå, och jag har aldrig varit orolig för att vara ensam i mitt hus, aldrig, aldrig någonsin…

Men efter din död. Allt i hela sovrummet kändes förändrat.

Ja det var som det förvandlats till något för mig okänt och öde.

Efter din död fick jag ganska svårt att sova.

Nog en naturlig reaktion då en så älskad människa och ens bästa vän slits bort från ens liv,

men den nya känslan i sovrummet,

gjorde inte att sömnen blev till det bättre.

Ja Johan, att du dog, när du försvann,

försvann också känslan av det varma och kärleksfulla,

och jag insåg att jag behövde göra något.

Jag behövde dig fortfarande i detta sovrum.

Och när de förstorade fotona på dig kom med posten, var tanken med dem först en annan.

Jag provade först att sätta upp tavlorna på dig i hallen.

Jag kan säga en sak.

De satt inte många sekunder på sin hallspik innan jag tog ner dem, gick in till sovrummet och satte upp dem där.

Klart att du ska vara med mig i sovrummet älskling!❤️

Du har alltid varit med mig i sovrummet så nu får du snällt fortsätta vara hos mig där,

även om du bara är på bild nu.

Men vet du vad Johan. Att få upp dig på väggen räckte för att få tillbaka lite av värmen som försvann.

Det räckte för att få tillbaka lite av den mysiga känslan vårt sovrum igen.

Och när din minnesbok kom, då fick även den en given plats i sovrummet,

på mitt nattduksbord, så att jag ska få ha dig nära.

Är jag alldeles tokig som gör såhär?!

Jag vet inte.

Kanske.

Men en sak är säker. Det känns inte lika tomt och hemskt i sovrummet längre.

Det känns inte lika kallt och livlöst..

Och med det så sover jag så mycket bättre nu.

Så jag tänker fortsätta ha dig Johan i mitt sovrum. Du kommer få sitta på väggen så jag kan se på dig,

så jag kan plocka fram alla våra minnen jag har av dig.

Du kommer även att få ligga på mitt nattduksbord framöver, tills sovrummet är fyllt av liv och värme igen.

Vi måste hjälpas åt här, precis som vi en gång gjorde för att få till detta vackra sovrum, du och jag. ❤️

Du bara måste finnas nära mig, finaste Johan. 

Mitt sorgslitna hjärta orkar inte annars. 💔

Älsk dig Johan. Mest av allt. ❤️