Den öppnade dörren och galakvällen

Det finns ett minne, en händelse, en kväll som jag håller oerhört varmt om hjärtat.

Jag trodde att jag skulle få fortsätta hålla det specifika minnet levande genom att lyfta fram det då och då med Johan.

Att plocka fram det ur bådas våra minnen, prata om det, skratta och på så sätt hålla det levande.

Att göra så går ju inte längre, nu när Johan inte finns.

Vissa minnen av och med Johan kan jag hålla levande med hjälp av alla de många bilder jag har.

Bilder på allt vi gjort,

platser vi varit på, sett och upplevt.

Ja bilder kommer kunna hjälpa mig att minnas, det vet jag.

Men det finns ett minne som det inte finns en enda bild på,

och därför är jag livrädd att det ska försvinna.

För nu när Johan är borta kan jag inte heller hålla det levande genom att lyfta fram det och prata med honom om det.

Så jag känner att jag måste fånga fast det med ord istället.

För det här minnet är ett av de som betyder allra mest för mig.

Det var liksom startskottet på oss, det vi hade och kom att få. Ja det var början på oss, på Johan och mig.

Jag vill inte att det ska blekna bort med åren,

Jag vill ha det kvar för alltid.

Jag måste få fortsätta bära med mig det.

Minnet jag vill ska stanna hos mig för alltid, är minnet när vi träffades för allra första gången.

Hur Johan fick mig att känna första gången vi träffades.

Det var en mörk novemberkväll 2018.

Jag hade tackat ja till något lite helgalet.

Jag hade tackat ja till att följa med på en hyfsat förnämlig galakväll med en människa jag aldrig träffat.

Vi hade bara skrivit och pratat med varandra på telefon innan.

Ja det går inte att beskriva hur nervös jag var när jag den kvällen körde upp till Piteå från där jag bor.

Vad i hela världen hade jag tackat ja till.

Följa med på ett event med en människa jag aldrig träffat!

Och att han utsatte sig själv för det - ta med en tjej han aldrig träffat, och ha med henne där många av de han jobbade tillsammans med kommer vara.

Skulle ju kunna bli hur tokigt som helst! 😆

Men det skulle också kunna visa sig att det blev hur bra som helst. ❤️

Men hur som helst, det hela började med att jag körde fel.

Var bodde karln egentligen.

(om några i Johans kvarter såg en mystisk bil köra runt kvarteret flera varv den 9 november 2018 så var det jag😆)

Sen när hjärnan började fungera igen hittade jag huset.

Det gråa timmerhuset med röda knutar.

Jag svängde upp på infarten.

Stängde av bilen.

Jag var framme.

Jag minns att jag satt kvar en liten stund i bilen och samlade ihop mig.

Shit, hur skulle det här gå.

Vem skulle jag möta där inne?

Hur skulle han se ut i verkligheten?

Jaja, jag kunde ju alltid vända tillbaka hem om det skulle visa sig att min magkänsla guidat mig helt fel.

Jag klev ur bilen, gick mot huset,

knackade på dörren.

Väntade någon kort sekund innan han öppnade.

Och när han öppnade,

och gav mig sitt varmaste leende,

sitt varmaste hej och lade sina armar runt mig och gav mig en stor, lång och underbart varm kram.

Ja under den lilla stunden så försvann all nervositet ut ur min kropp,

och ett stort lugn spred ut sig överallt i mitt inre.

För jag hade kommit hem.

Kommit hem till den människa som mitt hjärta så länge letat efter.

Ja det var som att allt landade på sin plats.

Det var den här människan jag ville vara med för all tid framåt.

Det kändes så självklart att det skulle vara så.

Hursomhelst, den där galakvällen vi sedan var på, den blev väldigt lyckad.

Jag hann se och upptäcka dels hur Johan var som person,

Jag fick se att han var otroligt trevlig och fin mot både mig och de som var där,

jag fick även se hur otroligt skärpt och proffsig Johan var i sin yrkesroll.

Vilken människa jag träffat!

Kunde det vara så här enkelt?

Fin, omtänksam, vänlig,

jäkligt snygg och stilig,

Glad, intelligent och galet skärpt.

Ögon och ett leende som fick mig att smälta.

Var han på riktigt liksom.

Att han ville vara med mig!

Jag minns att han fick mig att känna mig speciell, att jag var något alldeles extra i hans ögon

ja jag vet ju inte om det verkligen var så,

men det kändes så för mig i alla fall, där och då.

Ja kvällen blev ett oerhört fint minne.

Det var liksom startskottet för oss två.

Startskottet på en tid framåt som skulle visa sig bli en tid full av kärlek, värme, glädje, skratt och även personlig utveckling för oss båda.

Ja åren med Johan har format mig till den jag är idag,

och jag är så glad att jag vågade tacka ja till en något så lite tokig grej som att följa med på en gala med en man jag aldrig tidigare träffat.

För att tacka ja till det kom så här i efterhand att visa sig bli en av de beslut som gett mig galet mycket glädje och lycka här i livet! ❤️

Så tack Johan för allt vackert jag fått av dig!

Tack för att du var modig nog att bjuda med en tjej du aldrig tidigare träffat på den där galakvällen.

Ja tack för att du öppnade dörren och släppte in mig i ditt liv!❤️

Jag hade mer än gärna stannat kvar hos dig för resten av mitt.

Åh älskade, älskade och nu mycket saknade Johan.

Varför är du inte kvar hos mig.

Du fattas mig. Du kommer alltid fattas mig.

Älsk dig. Nu och för alltid. ❤️