Kajakturen och hjärtat som brustit

Johan. Älskade, älskade Johan. 

Vart jag än vänder min blick

Så ser jag dig. 

Ja jag ser oss, 

jag ser vad vi gjort,

jag ser vad vi upplevt tillsammans.  

Idag när jag spring förbi

den där lilla parkeringen vid hängbron

vällde en massa minnen och känslor fram inom mig. 

För på den där lilla parkeringen, 

för en massa somrar sedan 

höll mitt hjärta för första gången 

att brista av oro för dig. 

Ja jag trodde att det hänt dig något allvarligt.  

Det var första sommaren vi fick tillsammans. 

Visst minns du vad som hände? 

Ja du skulle ju paddla nedför ån, 

för att se om den var lämplig 

för en nybörjare som mig 

Ja du for ut alldeles på egen hand, 

utan telefon eller större koll på hur ån såg ut,

hur den var att paddla i. 

"Nog ska det gå bra" sa du. 

Inget kan, eller ska ju hända dig. 

Det slutade i att du var borta 

så väldigt mycket längre än planerat. 

Jag trodde verkligen att det hänt dig något den dagen. 

Jag minns hur gruvligt, fruktansvärt orolig jag var för dig. 

Tårarna rann när du inte var på plats 

när jag skulle hämta upp dig. 

Tänk om det hänt dig något. 

Det får aldrig, aldrig hända dig något. 

Ja hjärtat höll formligen på att stanna 

när du inte var där när jag kom dit.

Jag minns att jag körde flera vändor, 

fram och tillbaka  

för att se om jag skulle få syn på dig. 

Ingen Johan, någonstans. 

Det får aldrig hända dig något Johan. 

Jag minns att jag tänkte det. 

Aldrig någonsin. 

Du var ju min allra bästa människa redan då, 

du skulle alltid finnas här

finnas hos mig, alltid finnas kvar hos mig, hos oss. 

Den gången. Den första sommaren 

då du var borta på din första kajaktur längs Rickleån,

den gången slutade lyckligt.  

Du hade ju glömt telefonen

Du kunde inte heller mitt telefonnummer

så du hade fått låna en telefon 

av en stugägare, ringt till min son

och sagt att du ville ha hämtning där vid åmynningen. 

Ja den gången slutade lyckligt tack och lov.  

Jag kramade om dig när du dök upp. 

Hårt och länge. Tårarna blandades 

med några bestämda uttalanden att du skrämt mig

så vansinnigt mycket. Mitt hjärta höll på att gå sönder ju. 

Du får inte skrämmas så. 

Aldrig någonsin. 

Du sa något i stil med att paddlingen inte riktigt blev som du tänkt dig

Att den tog längre tid än väntat, 

därför blev du sen. 

"Förlåt Helena, det var inte meningen att skrämma dig". 

Älskade Johan! Klart att du inte ville skrämmas med flit! 

Allt hade ju gått bra den där gången. 

Allt var bra så snart jag såg dig stå där.  

Du levde där och då. Du andades. Skrattade.

Såg mig i ögonen, log åt mig och sa att det alltid skulle vara vi. 

Du skulle alltid finnas vid min sida. 

Ja det skulle du. Alltid. 

Åh älskade Johan, allt är så förändrat nu!

Tillvaron är så overklig utan dig! 

Jag vill vrida tillbaka tiden! 

Vrida tillbaka den till den gången då allt fick ett lyckligt slut! 

Jag vill se dig dyka upp där bakom krönet, 

med kajaken dragandes efter dig, 

se ditt stora leende, 

höra ditt genuina och hjärtliga skratt!  

Att jag får se in i dina ögon.  

Hålla om dig. 

Säga åt dig att du inte får skrämma mig så här

Säga att inget någonsin får hända dig, min älskade Johan.

För jag vet inte vad jag skulle göra utan dig i mitt liv. 

Jag vill säga att jag älskar dig mer än allt på jorden.  

Jag vet ju inte hur jag skulle klara mig utan dig. 

Nej, en sådan värld som du inte finns i vill jag inte ha som min. 

Ja att springa förbi den parkeringen idag. 

Vilka minnen det väckte inom mig. 

Tårarna rann på vägen hem. 

Allt vi haft, gjort, sett, upplevt. 

När du levde. 

Jag vill ha det tillbaka

Ha tillbaka dig. 

För du fattas mig så innerligt Johan. 

Ja nu står jag här, i en värld där du inte finns. 

I den där världen jag inte ville ha. 

Jag vill inte kalla den min. 

För jag vet ju inte vad jag ska göra i den värld där du inte finns. 

Jag vet ju inte hur jag ska klara mig i den världen, utan dig. 

Jag vill bara hämta upp dig igen 

från parkeringen och känna att allt är bra.

Få återgå till den värld som var vår. 

Som vi båda ville ha och ville vara i. 

Tillsammans. För alltid. 

Men nu måste jag börja lära mig leva i den här världen. 

Du får följa mig och hålla om mig 

visa när jag inte vet var jag ska ta vägen 

eller hur jag ska göra. 

Ja du får ändå följa med mig i mina tankar,

tills jag kan hitta hyfsat bra i den värld jag befinner mig i nu. 

Jag måste lära mig vilja ha den här världen. 

Det finns inget annat alternativ. 

Älsk dig Johan. Alltid, alltid, alltid finns du med mig. 

Du finns i det hjärta som nu brustit,

men som kommer läka igen, 

i sinom tid.  

//Din Helena 

Johan på Kajakäventyr i Rickleån