Bilturen och tacksamheten

Idag var det första gången jag körde till jobbet efter att du gått bort.

Jag hade gruvat mig nåt oerhört för att göra den där första turen till jobbet.

Hur skulle det kännas att inte kunna ringa dig så fort jag satt mig i bilen?

(när vi hade våra barn hemma bodde vi på varsitt håll varannan vecka, då ringde vi varandra på morgonen istället, det blev galet mycket FaceTime-tid när vi inte kunde vara med varandra❤️)

Jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt.

Att få prata om hur natten varit, eller att jag lyckas ringa dig när du sitter på toa.

”Du ska ju inte svara när du sitter på toa Johan! Du behöver inte svara jämt när jag ringer!”

”Jag svarar alltid när du ringer Helena”.

”Alltid. Jag älskar ju dig.”

Sen babblar vi på. Pratar om allt och ingenting. Hur natten varit. Om vi drömt nåt, och vad i så fall. Om vad som finns att äta i kylen, politik, världsläget.

Är våra kalendrar fulla. Middagsplaner. Katterna. Ja vi kunde verkligen prata om allt mellan himmel och jord under den där stunden på väg till jobbet.

Ja det var inte svårt att prata med dig, finaste Johan.

Det kändes alltid så okomplicerat och enkelt att prata med dig.

Tiden liksom stannade när vi pratade med varandra.

Jag vet inte varför det kändes så, men så var det bara.

Att inte få prata med dig varje dag,

inte få höra dig säga dina många tokigheter, klokheter

inte få höra din härliga och mycket vänliga röst,

att aldrig någonsin mer få höra dig säga dina varma, mjuka kärleksfulla ord till mig igen.

Att inte få höra dig säga ”Jag älskar dig, hoppas du får en underbar dag på jobbet älskling”, någonsin igen.

Ja bara tanken att vi inte kan ha våra fina samtal någonsin igen får mig att gråta.

Ja jag gruvade mig för den första turen till jobbet, det ska gudarna veta.

Jag var så rädd för att det skulle kännas så gruvligt ensligt och tomt, nu när du är borta.

Men vet du vad. Även om det kändes lite som jag gruvat för,

så klarade jag det.

Ver du vad som hände?

Jag ringde den där fine mellanpojken som kallar mig sin mamma.

Jag ringde honom för att tacka honom för att han hade stoppat i motorvärmaren i bilen!❤️

Jag hade glömt det igår, och blev så glad när jag såg att värmen trots allt gick i morse.

Klart att Emil fixade det. Underbara unge.

Så jag ringde honom. Tackade. Gav en stor mammakram genom telefonen.

Och sen. Ja tiden susade fram.

Vi började prata om det ena, och det ena ledde till det andra. Och efter inte så lång stund, ledde vårt samtal in på dig.

Hur mycket du saknas i våra liv, men även hur mycket fint du gjort för oss.

Hur mycket du betyder för oss.

Alla samtal vi haft.

Alla dina fina handlingar.

Allt vi gjort tillsammans, 

alla strapatser och äventyr.

Alla idéer du gett oss, alla tips, råd och klokheter du delat med dig till oss…

Ja allt det här betyder så oerhört mycket för oss,

betydelsen går inte att mäta!❤️

Ja du har verkligen förgyllt våra liv något så oerhört mycket under dessa år vi haft tillsammans!

Så från att jag hade gråten i halsen när jag åkte hemifrån (som jag ofta har nuförtiden), så kunde jag och min mellanpojke prata om dig, om alla fina stunder du gett oss. Och gråten i halsen byttes sakta ut mot tacksamhet för att jag fått vara med om dig.

Ja jag är så innerligt tacksam för att du har funnits!

Att jag har fått uppleva dig, fått lyssna till och prata med dig.

Att våra barn har fått uppleva dig.

Att dina barn fått ha dig, den bästa av människor, som sin pappa!❤️

Att mina rackarungar fått ha dig som sin andrapappa!❤️

För det är just all denna tacksamhet, alla minnen och fantastiska klokskaper från dig som jag tror kommer behöva hjälpa oss för att kunna navigera

i den här nya världen,

där du inte finns.

Men nog tornar mörkret och skuggorna upp sig inom mig vissa stunder.

De kommer i form av känslor av orättvisa.

Av djup förtvivlan och ilska

över att du slets bort från oss,

att ditt liv avslutades på tok för tidigt.

Finns det ingen gräns någonstans,

det borde finnas en gräns som säger att en så god människa inte ska behöva dö så här tidigt, en människa som verkligen behövs och gör gott för så många andra! ❤️

Ja vi ville ju ha dig kvar hos oss! Du, du genuint genomgoda människa var värd att få leva vidare, du var så värd ett långt, härligt och fantastiskt liv!! ❤️

Så jävla orättvist att du är borta Johan!💔

Ja skuggorna och mörkret.

De jagar mig ganska ofta just nu.

Men tur är, att inom mig flödar gränslös mängd av kärlek och tacksamhet.

Det hjälper liksom till att bitvis jaga bort de där mörka skuggorna som tornar upp sig inom mig.

Så jag kommer fortsätta känna djup tacksamhet för dig, du underbara människa❤️

Tack för att du berikat mitt liv,

våra barns liv genom att du funnits hos oss.

Så tack, älskade Johan för att vi fått ha dig så nära!

Tack för all kärlek, värme och godhet du gett oss alla under alla dessa år!

Alla fantastiska platser vi fått uppleva tillsammans med dig! ❤️

Vi kommer aldrig glömma dig Johan.

Du är alltid med oss. Alltid. ❤️❤️❤️

Tokiga familjen har just bestigit Ryfjället (2022) ❤️