Förlorad, saknad, alltid älskad.

Jag undrar om du vet hur innerligt jag saknar dig Johan?  Hur mycket jag saknar  att få se in i dina vackra, kloka ögon Få höra din röst,  få se dig le,  få höra ditt genuina skratt?. Åh Johan, min bästa och älskade människa!   Visst vet du hur mycket jag saknar  dina fantastiskt härliga armar runt mig?  När du håller om mig, kysser mig, när du säger allt det som brukade få mig att le både utanpå och inuti,  och sen säger du att det ska vara vi för alltid, att allt kommer ordna sig för oss? Ja visst vet du hur mycket jag saknar dig, saknar hela dig,  allt det du var för mig Johan? Jag saknar dig ju till och med när jag sover! För vet du Johan?  Nu när du är borta, så lägger jag  mig alltid på "min sida" av sängen ja jag brukar även somna där,  jag vänder mig bort från din sida  så jag inte ska påminnas om att  det bara är jag som ligger i sängen. Men på morgonen, vet du var jag ligger då Johan?  Jo jag vakna...

Finaste Johan, idag är en stor dag.  Jag lyckades nämligen  avsluta vårt sista projekt tillsammans,  nämligen att få hästtransporten såld.  Ja du älskling, tänk att vi lyckades få iväg den till slut. Som du grejade på med den i somras! Som du kämpade för att få den i premiumskick...    Slipade, putsade, slipade igen, putsade, spacklade,.. Tålmodige Johan!  Ja i timmar och åter timmar höll du på för att få till den. Det gick inte att stoppa dig, jag fick så dåligt samvete  över att du lade ner så mycket av din  tid på att få det gamla hästsläpet fint. "Jag vill att det ska bli perfekt", sa du.  "Och jag tycker om att göra det här,  det är så roligt när den blir fin!" "Det är ju för oss, för vår skull jag vill göra det här!"  Älskade Johan!  Ja då du hade en plan och var motiverad  så gav du allt och mer därtill.   Ordet noggrann räckte inte till för att beskriva  dig när du väl kommit igång med ett projekt....

  Idag när jag limmade fast din favoritbild  i din minnesbok dök det upp ett minne som nästan  knockade mig där jag satt.  Ja jag vet Johan.  Jag har sett den bilden förut.  Det är en stark och mycket vacker bild.  Förutom att bilden är otroligt färgstark och vacker,  så inrymmer den vackra minnen  för mina söner Gustav och Emil, men bilden bär ett otroligt starkt  minne även för mig.   Ja vi pratar oftare om barnens minnen som finns  inbyggt i bilden  än det minne jag har av den,  så därför tänker jag att det vore fint  att jag försöker fånga fast mitt minne som bor i just den bilden med ord och meningar. För jag vill fånga så många minnen  som jag har av och med dig som möjligt,  för jag vet ju att jag aldrig  kommer kunna få fler minnen  av och med dig nu när du lämnat oss,  du fina Johan.     Ja Johan, åter till bilden.   Det är sannerligen en storslagen ...

Alla Hjärtans Dag. Det var, i ärlighetens namn den mest smärtsamma den mest känslosamma mest sorgfyllda  Alla Hjärtans dag   som jag någonsin upplevt i mitt liv.  Men det var också en dag där mitt hjärta, där våra hjärtan  fick fyllas av kärlek, värme och  allt annat gott du gjort  för var och en av oss.  Ja även om jag stundtals fick uppleva  den avgrundsdjupa sorg som härrör från att jag aldrig någonsin mer  kommer få se dig igen, att aldrig mer få känna den kärlek du gav mig att jag inte får dela mitt fortsatta liv med dig ..så fylldes mitt hjärta med så mycket vackert när jag idag fick se och höra hur många  du berört under din tid här på jorden.  Vi var så många som ville ta ett sista farväl av dig Johan! Ja jag hoppas du såg hur många vi var!  För visst vet du hur mångas liv du berört?! Du var ju en så fantastisk människa!  Ja jag är så tacksam för att våra liv korsades  så jag fick uppleva dig! Tänk att vä...

 Det låg ett paket i brevlådan idag.  Paketet kom från en fin vän,  och hennes present till mig fick mig att  gråta floder av både glädje och tacksamhet.  Hon hade skrivit ett litet brev  och lagt det överst i paketet,  och för att inte förvränga något  kommer det här, i sin helhet.  "Här i ligger något jag gjort till dig.  Du har funnits i tanken under  hela skapandeprocessen. Jag kände inte själv Johan men har blivit väldigt berörd av det som hänt  och utifrån de texter du skrivit och de bilder du lagt upp  uppstod en inre bild och det som kom ut  av den bilden ligger i denna låda.  Det blå symboliserar havet. Det orangea himlen. Det grå hade jag redan bestämt,  men när din text om gråsäl kom upp blev jag varm och log -även det gråa fick nu en symbolik. Sista färgen, rosa, står för den färg du beskrivit  att Johan ofta bar.  Jag hoppas att denna skall skänka värme  och trots den sorg som lig...

Veckan då din begravning ska äga rum är här. Trots att jag haft två månader på mig  att försöka förstå att du är borta, känns det fortfarande så obegripligt att du inte längre finns här på jorden. Två månader.  Det är totalt 62 dagar. Cirka 1480 timmar.  Från det att läkarna sa  "Johan kommer inte klara det här", känns det som att  mina dagar, mina timmar, mitt liv  stannade av. Det känns nästan som att  tiden nu helt står stilla.  Att även om dagarna,  timmarna och minuterna går, att det skiftar från morgon till kväll, från kväll till morgon, så står min tid ändå stilla. Och hur mycket jag än försöker bryta känslan  av att jag hamnat i ett tidsvakuum   så kan jag inte ta mig loss.   Hur tar jag mig ur det här Johan?  Hur?  Kommer din begravning att hjälpa mig att komma ur känslan att jag hamnat på en  plats där tiden knappt rör på sig alls? Jag vill vara på den plats där tiden flög! Ja det spelar ...

"Tror ni Johan hör mig om jag ropar?",  frågade jag pojkarna när jag kommit hem från jobbet.  "Det är så mycket jag vill prata med honom om".  "Ja kanske om du ropar riktigt högt",  får jag som svar från tv-rummet.   Fina ungar, de vet hur mycket vi brukade prata med varann.  Och med tanke på hur mycket och ofta vi pratade med varann, så förstår de hur mycket jag nog saknar våra samtal. Ja jag var nästan beredd att pröva.  För Johan,  tänk om jag fick prata med dig igen.  Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig.  Det är så mycket du skulle bli så glad av att få höra.  Det finns så mycket du skulle bli stolt över att höra du skulle få tårar i ögonen av glädje. Du skulle säga att du älskar mig mest i världen Jag ÄLSK DIG kvinna, visst vet och förstår du det!? Du hade hållit i mitt huvud när du sagt det,  så att budskapet verkligen skulle gå in ordentligt :-)  Sen skulle du hålla om mig, en lång stund Krama mig...

Jag trodde att det här skulle bli min första dag utan tårar.  Jag tror att mitt hjärta har läkt en aning sedan du dog  Varför tror jag det?  Jo jag kan ju prata om dig   utan att få gråten i halsen nu.  Jag kan titta på bilder av dig,  tänka tillbaka på minnen,  tänka tillbaka på tokiga saker du gjort och sagt, hur du fått mig och barnen att skratta,  hur vi skrattat med varandra, tillsammans, som den härliga familj vi var. Ja jag kan faktiskt skratta  när jag tänker på dig eller allt du kunde säga eller göra.   Och ikväll, när jag försökte laga en grej med enbart tejp,  då skrattade jag till när jag såg hur jäkla dåligt det blev, sen sa jag högt,  alltså vad säger du om det här Johan visst blev väl det här en bra och snygg lagning?!  Johan hade inte lagat en grej med tejp.   Han hade skrattat till lite, gett mig en av sina blickar,  sagt att han älskar mig mest  och sen hade han gett förslag ...

 Sorgen är tung att bära Men du kan bara sörja något  som skänkt dig glädje Glädje och sorg Som sol och regn Sorgen är svart sammet  Den är värdig och allvarlig   Den är också vacker  då du bara känner sorg  för något vackert som varit eller kunde varit Så skriver Eva Åkerlind i en dikt om sorg.  För mig känns vartenda ord så slående rätt.  Det är precis så det känns.  Sorgen är verkligen tung som bly. Den är värdig, allvarlig  den går inte att förbise  Den kramar om mig,  så kraftfullt Den håller fast,  g år inte att slita loss från mig. Ja det är som om jag hade en mantel på mig en mantel som är så tung och påtaglig, den kramar om mig så   så pass mycket och hårt att jag inte vet om  jag kommer orka bära den  så länge som det behövs Kommer jag orka?  Tänk om jag faller? Tänk om den tynger mig så mycket så att  jag inte orkar mer? Men dikten.   Orden i den.  De säger något till...