Bilden

 

Idag när jag limmade fast din favoritbild 

i din minnesbok dök det upp ett minne som nästan 

knockade mig där jag satt. 

Ja jag vet Johan. 

Jag har sett den bilden förut. 

Det är en stark och mycket vacker bild. 

Förutom att bilden är otroligt färgstark och vacker, 

så inrymmer den vackra minnen 

för mina söner Gustav och Emil,

men bilden bär ett otroligt starkt 

minne även för mig.  

Ja vi pratar oftare om barnens minnen som finns 

inbyggt i bilden än det minne jag har av den, 

så därför tänker jag att det vore fint 

att jag försöker fånga fast mitt minne

som bor i just den bilden med ord och meningar.

För jag vill fånga så många minnen 

som jag har av och med dig som möjligt, 

för jag vet ju att jag aldrig 

kommer kunna få fler minnen 

av och med dig nu när du lämnat oss, 

du fina Johan.    

Ja Johan, åter till bilden. 

 Det är sannerligen en storslagen bild!   

Den kändes så storslagen att vi ju bestämde

 att just den skulle få pryda din urna. 

Ja Gustav och Emil blev glada att vi valde just den bilden. 

För det ÄR verkligen en oerhört vacker bild 

på den plats som du trivdes allra bäst på. 

Bara det skulle nog få oss att välja den bilden till din urna. 

Men det fanns fler anledningar att just den bilden

 skulle pryda din urna, 

särskilt för mig. 

Ja bilden inrymmer så mycket fint för många. 

Det var nog din egen personliga favoritbild, 

pojkarna tyckte även de om den. 

Och för mig? 

Ja jag kommer snart till varför jag älskar den,

 och varför jag ville att den skulle pryda din urna. 

Mitt minne som bor i bilden, 

det har att göra med dig Johan. 

Det har att göra med sådant 

du sa och gjorde den morgonen. 

Ja efter din död har detta minne fått anta rollen som vittne 

för hur mycket du faktiskt älskade mig då du levde.

Det var en speciell morgon,

det kan vi alla skriva upp på. 

Minns du hur morgonen började? 

Eller det började egentligen redan flera timmar innan

genom att jag verkligen inte kunde sova. 

  

Jag låg vaken och fick ingen ro i kroppen. 

Jag minns att jag blev mer och mer stressad 

ju mer klockan blev - vi skulle ju snart stiga upp och 

vittja de löjnät vi lagt ut kvällen innan... 

Men hursomhelst. 

Jag lyckades äntligen somna tillslut, 

och när din klocka ringde 

så var jag så galet trött och mosig 

så jag mumlade till dig att jag inte 

orkade följa med ut och vittja. 

Jag sa att jag behövde få sova lite till

åtminstone tills ni kom hem,

 jag minns att jag sa att 

om jag bara fick sova lite mer 

så skulle jag komma ut och hjälpa till 

med den mindre roliga sysslan att rensa näten. 

Du och jag försökte alltid hjälpas åt

 med mindre roliga sysslor!

Att rensa nät hör de facto 

till kategorin "mindre rolig syssla"

av den anledningen att andra fiskar 

än just löja ofta hamnar i näten. 

Du Johan beskrev dessa oönskade fiskar som "skräpfisk: 

 

Små ettriga och vassar abborrar, nors, simpor

och så gärs, som är den värsta fisken av dem alla... 

För gärsen är beväpnad med väldigt vassar taggar 

och när man sticker sig på dem så utsöndras ett gift 

som gör att fingrarna domnar bort en aning.

Ja det är inte så kul att rensa nät, 

men det blir betydligt roligare när 

man gör det med den man älskar, 

och du och jag Johan, vi har rensat 

nät massor av gånger under våra år tillsammans, 

jag har stuckit mig på gärs så mycket så att mina 

händer pulserat och känts domnade på kvällen innan jag somnat! 

Ja du Johan, du skulle bara veta hur mycket skräpfiskplockssituationer jag kunde uthärda

bara för att få vara med dig, min älskade Johan! 

Och om vi inte hade kommit på nätkokandets konst, 

hade jag troligen fortsatt rensa ut skräpfisk ur näten 

så länge jag fick göra det med dig, 

min fina Johan.   

Men åter till den vackra morgonen. 

Du pussade mig försiktigt hejdå, viskade att jag självklart skulle sova vidare 

sen tassade du ut, tog med dig Gustav och Emil

och sedan åkte ni tre ut 

för att ta in näten. 

Jag sov som en stock där och då. 

Så fort vädret tillät så sov vi alltid med ytterdörren öppen, 

och efter lite drygt en timme vaknar jag till av de röster jag hör utifrån.

Ni är tillbaka.

Vädret är magiskt. 

Morgonsolen lyser

och havet är spegelblankt. 

Ja allt är så fridfullt. 

Det enda som hörs är era 

glada och lättsamma röster därutifrån. 

Ni pratar inte så högt men jag hör er.  

Jag hör att fångsten nog är helt ok, 

för ni småskrattar och verkar vara på ett 

tämligen gott humör efter er morgon ute till havs. 

Jäklar, har de redan kommit tillbaka, tänker jag. 

Jag måste försöka ta mig upp och gå ut och hjälpa till. 

Men jag är så galet trött, 

men jag känner ändå att jag måste skynda mig ut

 och meddela att jag är på gång. 

 

Det jag gör, är att jag tar på mig det första bästa plagget som ligger närmast: 

din stora, blå ylletröja av tvättäkta HellyHansenstuk.

 

Håret står på ända och jag har knappt fått upp ögonen. 

Men jag är vaken och går ut.   

Jag stapplar ut nedför altantrappan, 

gode sömndrucken och gode mosig, 

och går fram till er där ni står och 

rensar ur den hemska skräpfisken ur näten.

 

Jag sätter mig på altankanten. 

"Mamma du har verkligen missat nåt idag!"

"Det var så fint där ute på havet mamma, du skulle ha varit med!"

"Ja så går det när man inte orkar stiga upp och följa med, 

då missar man allt roligt", säger en av pojkarna med glimten i ögonen.

Jag förklarade att jag sovit så sjukt dåligt och att jag behövde sova lite.

Ingen av er sa särskilt mycket mer där och då.

Du Johan däremot, 

 du såg på mig medan du småfipplade med näten, 

ja du gav mig en sån där blick som bara du kunde ge, 

och samtidigt som du såg på mig

 så gav du mig ditt allra största leende.    

   

Jag satt där på altankanten och solen värmde oss allihop. 

Vi småpratade om fångsten,

 och pojkarna gav mig hela tiden små pikar 

om hur fint det hade varit på havet, 

och att jag hade missat det hela.

"Mamman ska bara sova och sova istället för att följa med ut.."

Ja under åren har jag titt som tätt fått äta upp

 att jag sov mig igenom nog årtiondets finaste morgon:-)   

Jag fick ur mig något i stil med att jag faktiskt gladdes med dem, 

för Gustav, Emil och Johan hade ju fått ett alldeles eget minne där ute på havet.

Ett minne som bara de var huvudägare av, 

de ägde upplevelsen av den morgonen tillsammans

ja jag var redan då otroligt glad att mina pojkar 

hade fått dela den upplevelsen med dig Johan. 

Och nu såhär i efterhand, så vet jag att den där morgonen  

betyder något alldeles särskilt, för den kom att bli

 den vackraste morgonen någonsin

som mina pojkar fick uppleva med dig, bara dig. 

När ni var klara med näten 

var det dags för kaffe.

pojkarna gick in till sitt krypin

och det var bara du och jag i solen, där och då. 

  

Du luktade lite fisk, 

men du var lika underbar för mig, 

precis som du alltid brukade vara.  

Morgonen var så underbart fin 

så kaffet skulle självklart drickas utomhus.

 

Du och jag gick och satte oss på bänken 

vid husväggen, med varsin kaffekopp i handen. 

Jag minns att det var så tyst och fridfullt. 

Vi satt så nära varann.

 

Sen minns jag att du tittade på mig och log så stort. 

Jag kände mig nästan generad 

av att du såg på mig så väldigt intensivt. 

"Vad är det Johan, varför tittar du på mig så där?"

Efter en stund sa du något i stil med

"Helena, när du kom ut i morse i min blåa ylletröja...

Du var så oerhört vacker!

Hela jag blev varm av hur fantastiskt vacker 

du var när du kom ut i till oss i morse, det lyste om dig gumman min!

Jag blev ärligt talat lite ställd av det du sa. 

Att jag var vacker, med håret på trekvart, 

bara iklädd i din för stora, lite slitna blå ylletröja,

var inte en helt bekväm tanke för mig just då. 

"Men alltså jag var ju nyvaken, 

jag måste ju se ut som rävgnag Johan,

inte kan jag vara fin?!"

Jag såg att Johan hade en helt annan uppfattning. 

Helena du har aldrig någonsin varit vackrare än nu! 

Jag älskar dig så oerhört mycket!

 Du förstår nog inte hur mycket jag älskar dig Helena! 

Jag är så otroligt tacksam 

för att du vill vara här med mig!  

Jag är så tacksam över att få sitta 

här i solen och dricka kaffe med dig! 

Får jag sitta här ute med dig såhär när vi är gamla, 

att vi får se ut över havet som vi gör nu

ja då är jag lycklig, 

då behöver jag inget mer i livet. 

   Ja Johan, dina ord var så starka och fyllda av ärlighet,

du menade verkligen allt du sa.

 

Det gör mig så oerhört ledsen att det inte blev som du ville. 

Att få sitta vid en solvägg 

en varm sensommardag 

med dig när vi båda blivit gamla

ja då hade inte jag heller behövt plocka ut mer av livet. 

För om jag hade fått vara 

tillsammans på Mjoön med dig 

när jag blivit gammal

då vet jag att mitt liv 

blev det bästa tänkbara. 

Men åter till nuet. 

Det blev ju inte som vi tänkt. 

Vi fick inte uppleva allt det där vi helst av allt ville. 

Men det du sa till mig den morgonen. 

Allt det brukade du påminna mig om lite nu och då när du levde. 

Att jag var så galet vacker den där morgonen. 

Att jag fick hela dig att bli alldeles varm. 

Att jag, iklädd endast din stora ylletröja 

och med håret helt på tvärsen fick dig att

veta att det var mig du ville leva med för resten av ditt liv. 

Ja nu är det jag som blir varm av hela den här historien. 

Det här minnet betyder så oerhört mycket för mig nu.

 

Ja att när den där bilden togs 

var vi båda så oerhört lyckliga.

Båda vi levde, vi hade allt det vackra framför oss.

Ja livet, vårt gemensamma liv var så ljust och fyllt 

av hopp om ett långt och vackert liv, just den specifika morgonen. 

Så det finns alltså ytterligare en anledning 

till att vi valde just den bilden till din urnbild, nämligen min.  

Det var förvisso en vacker bild på din bästa plats på jorden, finaste Johan. 

Men jag vet även att då bilden togs, då var du, sett ur mina ögon

så lycklig och full av liv och livsglädje!

Ja då bilden togs var vi båda på en plats i livet 

där vår gemensamma världsbild var så ljus, 

vi kände där och då att vi hade det bästa framför oss, 

tänk så mycket vackert vi hade kvar att få uppleva!

Ja denna bild Johan! 

Tänk att bilden lyckades fånga 

det underbara ljuset som 

fanns på himlen den morgonen!

 

  Tänk att den även lyckades bygga in ett 

så oerhört vackert minne i mitt hjärta, 

med hjälp av alla dina genuina och 

så oerhört kärleksfulla ord, 

som du gav mig den morgonen.  

Ja det är en kraftfull bild.

Ja jag vet att du älskade den

mina söner älskade den, 

och för mig, sett ur mina ögon 

finns det ingen mer passande bild 

som skulle kunna få det hedrande uppdraget

 att omsluta dig i din urna. 

På så sätt kan allt det vackra som finns i bilden:

Ljuset, all glädje vi minns av den morgonen,

alla skratt, all kärlek, ja allt fint vi minns av den morgonen får 

vakta och ta hand om dig

och se till att du har det bra.   

Älskade Johan! 

Du fattas mig varje dag,  

det kommer du göra en mycket lång tid framöver. 

Men märk väl,

 att jag förvarar alla våra fantastiskt 

vackra och ljusa minnen jag fått av dig 

på bästa tänkbara platsen i mitt hjärta,

 för all tid framåt.       

//Älsk dig, min finaste Johan.