Manteln

 Sorgen är tung att bära

Men du kan bara sörja något 

som skänkt dig glädje

Glädje och sorg

Som sol och regn

Sorgen är svart sammet 

Den är värdig och allvarlig

 

Den är också vacker 

då du bara känner sorg 

för något vackert som varit

eller kunde varit

Så skriver Eva Åkerlind i en dikt om sorg. 

För mig känns vartenda ord så slående rätt. 

Det är precis så det känns. 

Sorgen är verkligen tung som bly.

Den är värdig, allvarlig 

den går inte att förbise 

Den kramar om mig, 

så kraftfullt

Den håller fast, 

går inte att slita loss från mig.

Ja det är som om jag hade en mantel på mig

en mantel som är så tung och påtaglig,

den kramar om mig så  

så pass mycket och hårt

att jag inte vet om 

jag kommer orka bära den 

så länge som det behövs

Kommer jag orka? 

Tänk om jag faller?

Tänk om den tynger mig så mycket så att 

jag inte orkar mer?

Men dikten.  

Orden i den. 

De säger något till mig. 

Något som ger mig hopp 

att jag faktiskt kommer orka. 

Kan det vara så

att denna, oerhört 

tunga sammetssvarta 

sorgmantel  

faktiskt är samma mantel jag hade 

på mig när du levde?

Jag tror att det kan vara så. 

Det är bara det, 

att mandeln har förändrats, 

tagit en helt annan skepnad, 

fått en helt annan tyngd 

sen du dog.

Kan det vara så Johan? 

Den manteln som jag hade på mig när du levde

var även den oerhört kraftfull.

  

Ja den manteln tog jag sannerligen inte av mig frivilligt. 

Det var ju den som gav mig styrka

den gav mig livskraft, mening

Ja den gav mig mod att våga göra allt 

jag inte trodde var möjligt. 

Min älskade Johan!

Det var du som gav mig den här kraftfulla manteln.

Jag fick den av dig när vi träffades första gången.

Och under åren växte den sig allt 

starkare och vackrare för var dag

tack vare dig.

Allt du broderade fast på den, allt gott du fyllde den med! 

Din kärlek, godhet, glädje, omtanke,

dina så alltid varma handlingar mot mig

Dina ögon, din blick

Ditt leende, ditt underbara skratt

Dina händer, dina armar runt mig

Dina kyssar, all kärlek

 du visade och gav mig 

varje dag under våra år tillsammans.

  

   Ja allt det där, det är ju det den här manteln är gjord av!  

Det är inte konstigt att den manteln 

var så oerhört kraftfull och gav mig så mycket styrka.

Den var ju gjord av din kärlek. 

Den var ju gjord av dig och allt det vackra vi hade,

allt det vackra jag fick av dig.  

Och nu. Ja nu förstår jag 

varför manteln jag nu 

känns så tung och stark. 

Det är samma mantel.

Jag har inte tagit av mig den. 

Det är bara att när du dog

så blev allt det där vackra som vävts in

under våra år tillsammans,

ja allt det fick ge plats till sorg, saknad, 

ilska, vrede, uppgivenhet, hopplöshet.

Ja efter din död 

tog manteln en annan, ny skepnad, 

den gav mig en helt annan typ av tyngd, 

en tyngd jag aldrig 

i mitt liv trodde jag skulle behöva få känna.   

Fortfarande lika kraftfull. 

Lika stark, 

men en helt ny tyngd. 

Men vet du vad Johan.

Det som tryggar mig, 

det som ger mig tröst

är att allt det vackra,

allt som manteln i grunden är gjord av,

jag vet att allt det finns kvar i den. 

Jag måste bara ge manteln tid.

ge den tid för att låta allt finna sig tillrätta i den. 

Jag tänker att sorgen, 

saknaden, tårarna 

ilskan, uppgivenheten och tomheten.  

Ja allt det kommer dämpas med tiden

det kommer fångas in, smälta samman med  

det manteln i grunden är gjord av.

Och när allt smält samman, 

så kommer den, i sinom tid att ge mig 

kraft, livsglädje och mod igen.

Kärleken och ljuset kommer vinna. 

Ja den här manteln går inte att ta av

jag vill inte ta av den.  

I den finns ju allt som gav mig 

glädje, mod och mening.

Inte kan jag ta av mig den. 

Den är ju det vackraste jag fått av dig.  

Och trots att den för tillfället känns så förtvivlat tung   

så måste jag fortsätta kämpa. 

Ta en dag i taget.  

Jag måste låta kärleken, ljuset, lyckan, glädjen, 

skratten, minnena av dig 

göra sitt med allt det nya, 

allt det förtvivlat tunga 

som kom in i manteln efter din död.  

 Allt kommer bli bra, 

tack vare allt vackert 

jag fått av dig under våra år tillsammans. 

Älsk dig Johan. Älsk dig så innerligt mycket!

Jag saknar dig så förtvivlat mycket!

  

Men jag vet att jag i grunden är 

stark, tålmodig och uthållig. 

Och jag vet att även vår kärlek var likadan

Så stark, kraftfull och så äkta, 

och jag vet att just den kärleken, 

vår kärlek kommer hjälpa mig att 

orka fortsätta bära den här tunga manteln. 

Och dikten, som fick igång dessa tankar inom mig. 

Den fortsätter med

Om du vägrar känna sorgen

Du vill inte

törs inte

eller orkar inte

Då kan du inte heller minnas 

den glädje

Du en gång kände 

För det du nu sörjer

Bär din sorg 

och bär din glädje

med stolthet. 

Så det tänker jag göra. 

Jag kommer låta sorgen finnas. 

Jag vågar ha den kvar i manteln

Sorgen jag känner nu är ju en påminnelse 

om allt det storslagna vi hade tillsammans.   

Sorgen kommer hjälpa mig 

att minnas allt det vackra vi haft

Ja Johan, jag kommer orka. 

Jag kommer bli starkare.

Glädje, kärlek, lycka, mening, 

allt det där kommer att komma 

tillbaka till mig i sinom tid, 

det vet jag.  

Tiden, allt det vackra och storslagna vi hade 

kommer hjälpa mig med det.  

Ja jag ska bära allt jag fått invävt i 

denna mantel med stolthet,

för all tid framåt. 

  

Det lovar jag dig, 

du min för alltid

 innerligt älskade Johan.