Förlorad, saknad, alltid älskad.

Du och jag skulle bli gamla tillsammans. Det var vår gemensamma plan. Det fanns inget mer självklart för mig och jag tror, nej jag vet, att du kände exakt likadant. Minns du när vi hittade det där snap-filtret som gjorde oss gamla Johan? Det var en så otroligt mysig och rolig stund, där och då, fylld med härliga förväntningar om morgondagen och framtiden tillsammans… För det kändes så självklart att det ju skulle bli så..! Det fanns liksom inget som skulle kunna komma i vägen för oss två..! Vi skulle till exempel bli världens bästa far och morföräldrar.!! ❤️❤️ Vi skulle passa barnbarnen och skämma bort dem så ofantligt mycket..! Vi skulle resa, se och upptäcka världens alla hörn tillsammans! Vi skulle skratta, älska leva du och jag.. ja vi skulle minsann se till att få ut så mycket vi kunde av livet och den tid som vi skulle få på jorden… ..och det bästa av allt, skulle vara att få gå genom livet med den människa som var min absolut bästa vän, den människa som totalt ägde hela mitt hjä...

  Semestern 2025 är snart här.  Tänk att livet kan förändras  så oerhört drastiskt på mindre än ett år.  Det känns helt surrealistiskt  att jag kommer spendera  den här semestern  utan dig vid min sida. För semestern 2024,  den var väldigt speciell för oss båda.  Jag som just fått ett nytt jobb,  och med det hade jag bara en  halv semesterperiod att ta ut. "Men det gör ju inget att vi får en kortare semester i år,  för vi har ju all tid i världen,  ja vi har ju det bästa framför oss". Så semestern 2024 blev kortare än vanligt,  men vi spenderade varenda stund på bästa tänkbara sätt.  Vi spenderade varenda dag  av semestern 2024 tillsammans, med varandra och tillsammans med våra fina barn.   Ja vi skapade en massa härliga minnen  under den sommarsemester som kom  att bli vår allra sista tillsammans.   Ja all tid vi fick  kändes så oerhört dyrbar och meningsfull  För äve...

Jag har nyss kommit tillbaka från  världens sämsta golfrunda Johan.  Jäklar så dåligt det gick jag tror inte jag slagit bort så många bollar någonsin...!  Jag vet att jag inte är PGA-bra eller ens bra nog att tävla eventuellt kanske jag inte ens borde spela i dagsljus  men idag spelade jag bra mycket sämre  än vad jag normalt brukar göra,  och det säger en hel del om nivån på denna runda.  Uppgivenheten och frustrationen kom fram på riktigt  därikring på 10e hålet. Alltså jag lägger ner det här. Så kände jag.  Men mitt pannben är enligt säkra källor bland den tjockare varianten, vilket gjorde att jag  jag istället inledde ett inre samtal med mig själv  Vad händer Helena? Varför lyckas jag hitta av varenda bunker? när jag väl försöker slå mig ur bunker nummer 1,  så slår jag upp ur bunker nummer 1 och ner i bunker nummer 2.  Och vatten! Ja det fanns vattenhinder överallt idag, skogsdungar som ropade på alla mina bollar....

  Sorg.  Den finns överallt i mig.    Den kramar om mig än. Måhända inte lika hårt och skoningslöst  som tidigare, men d en följer mig,  vart jag än går.  Ja det sägs att sorgen blir en del av ens hela väsen, att den smälter samman  med allt som finns inom en. Att den med tiden tar en annan form, att den börjar använda en annan sorts styrka, får en annan sorts tyngd  som gör att man orkar leva vidare.  Sorgen, ja den sägs vara den som  för alltid, ständigt påminner om  att den kärlek som fanns  mellan två människor var en kärlek som  aldrig borde fått ta slut. Ja denna massiva sorg,  den verkar kunna finnas i allt.   Jag tänker att sorg också kan finnas i en tavla.  Att jag, som lever vidare sakta måste ta mina steg framåt.   Och samtidigt jag går, går en ljudlös,  stillsam följeslagare  bredvid mig. Är det du Johan?  Jag tänker att det kan vara du,  och den tanken gör mig ...

  We don't get over grief We learn to walk with it Sorg är min ständiga följeslagare.  Det känns som att jag alltid håller den i handen.  Trots att den är osynlig, ljudlös och så lågmäld så tynger den mig inifrån och ut,  den kastar stora skuggor runt mig  så det känns svårt att se allt det vackra  som fortfarande finns kvar. Ja jag vet att jag har mycket vackert kvar i mitt liv,  det är bara så svårt att se det just nu.  Och jag tror att det är sorgens järnhårda grepp om mig  som gör det svårt att se och uppskatta allt fint som finns kvar.     För när du levde Johan det som höll mig i handen då var raka motsatsen till det mörka följe jag har nu.  Det som höll mig i handen då du levde gjorde det lätt att andas det gjorde mig varm i hela kroppen,  det gav mig energi och livsglädje! Ja det som höll mig i handen då  fyllde mitt liv med så mycket ljus och lycka!   Allt- varenda liten vardaglig syssla  ...

  Grief is so much harder  than anyone  tells you.  It isn't just sadness; it's a void  an ache, an unrelanting battle with reality. It's the endless  replay of what could have been,  and the cruel certainty of  what will never be .  JAMESON ARASI Jag gråter inte varje dag nu.  Men du är ändå med mig varje steg jag tar.  Vid vaket ögonblick,    vid varje andetag  vid varje slag mitt hjärta slår.  Du fattas mig så oerhört mycket Johan! Sorgen över att du är borta, de obevekliga, kraftfulla känslorna  som stundtals sköljer över mig  när jag tänker på allt vi hade framför oss,  det du såg fram emot att se, göra och uppleva,  både på egen hand och tillsammans med oss andra när jag tänker på allt det,  så blir hela jag så nedtyngd  att det känns som om att jag  inte orkar ta ett enda steg till.  Allt jag vill är att få vara med dig igen.  Jag vet att det inte går, men att f...