Dagar som går och breda, sylvassa sorgkanter

Det sägs att sorgen är randig. 

Att den kommer när man minst anar det


När livet,

 mina dagar börjar lunka på i 

lite mindre sorgfylld fart


då omsluter den mig som en 

blöt och tung gammal filt


Jag vet var de här känslorna

var den här sorgen kommer ifrån


det var för att du fanns i mina tankar i natt Johan. 


Tänk att det gått över ett år sen du försvann

och ändå försöker mitt hjärta få det 

mest mirakulösa att hända


Ja den spelar upp ett scenario som är 

så orimligt


men att det ändå känns så otroligt härligt 

när det spelas upp inom mig


Och att jag då får träffa dig där

på den där platsen 

där allt är möjligt

ja det känns så otroligt härligt

så känslan är svår att klä med ord


Ja i natt hade du kommit tillbaka till mig Johan!

Du lovade mig dyrt och heligt att aldrig försvinna igen


Du skulle stanna hos mig

stanna hos oss för alltid 

från och med nu. 


Du skulle ställa att till rätta igen.

Huset skulle köpas tillbaka 

Bilen skulle fixas

Näten behövde en ordentlig genomgång 

då de bara blev nerstoppade i all hast förra hösten


Skotrarna skulle servas så de fixade en säsong av tonårskörning...

Och ditt jobb Johan...Det har säkert hänt massor där sen du försvann!


men du skulle ordna det med sa du. 

Nu var du här för att stanna. 

Du skulle ingenstans från och med nu. 


Du höll om mig i natt Johan!

Du kramade om mig som bara du kunde göra


Och under en kort stund så 

fick jag känna all den kärlek

och innerlig värme 

som bara du kunde ge mig


Ja under en liten stund i natt

i en dimension som är knepig att navigera till  

där fick jag vara tillsammans med dig 

och känna den där jäkla gränslösa lyckan över att 

du var tillbaka igen! 


Och nu, till skillnad från tidigare

skulle du stanna hos mig

för alltid.  

  

Underbara människa 

varför försvann du från oss? 


Varför försvann du från mig? 


Du behövdes här hos oss alla. 

Du fattas oss! 

Fattas mig


Jag känner mig så tom utan dig. 


Ja sorgen är kanske randig. 

Ibland är den bredrandig

för det kan gå längre stunder, dagar

 utan att det gör ont att du är borta.


Men ränderna... 

Oavsett om de är så breda så att jag nästan tror att de försvunnit

Så kommer jag fram till en mörk, kännbar och nästintill 

skärande vass kant på den här 

hemska sorgen som föddes när du försvann.


Ja jag vet att sorgen är så. 

Den är lätt att bära vissa dagar

medan den andra dagar tuggar på mig  


Jag vet att jag ska leva med den

Jag vet att den förändras med tiden


Jag vet att det kanske kommer in nya människor i mitt liv

Som gör den här sorgen lite lättare att hantera över tid


...men just nu så saknar dig så galet mycket Johan!


Jag saknar dig så mitt inre skriker  

Kom tillbaka till mig

Du måste vara här hos mig


...Vi hade ju det bästa i livet framför oss Johan... 


Och för mig

så hade det allra bästa livet

ja det hade varit att få dela det med dig. 


Älsk dig Johan. 

Alltid kommer jag göra det.  


Din Helena.   

 


 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

Den vingklippta tiden

Bild
Veckan då din begravning ska äga rum är här. Trots att jag haft två månader på mig  att försöka förstå att du är borta, känns det fortfarande så obegripligt att du inte längre finns här på jorden. Två månader.  Det är totalt 62 dagar. Cirka 1480 timmar.  Från det att läkarna sa  "Johan kommer inte klara det här", känns det som att  mina dagar, mina timmar, mitt liv  stannade av. Det känns nästan som att  tiden nu helt står stilla.  Att även om dagarna,  timmarna och minuterna går, att det skiftar från morgon till kväll, från kväll till morgon, så står min tid ändå stilla. Och hur mycket jag än försöker bryta känslan  av att jag hamnat i ett tidsvakuum   så kan jag inte ta mig loss.   Hur tar jag mig ur det här Johan?  Hur?  Kommer din begravning att hjälpa mig att komma ur känslan att jag hamnat på en  plats där tiden knappt rör på sig alls? Jag vill vara på den plats där tiden flög! Ja det spelar ...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer