Vår allra sista helg på Mjoön

Vår allra sista löjfiskehelg på Mjoön tillsammans, bara vi två.

Så snart vi kommit ut till Mjoön skyndade vi oss ut för att få ut näten. Det hade redan börjat mörkna och snabbt var vi omgivna av ett mörkt hav. Himlen såg ut att brinna där solen höll på att gå ned.

Det var så vackert.❤️

Även om höstmörkret höll hårt om oss den kvällen njöt vi båda av att bara vara där, tillsammans.

Vi hade all tid i världen, vi skulle ju leva många, många år till tillsammans.

Vi åkte ut tidigt nästa morgon för att vittja.

Morgonen var magisk. Tyst och lugnt var havet.

Vid näten konstaterar Johan att vi faktiskt fått bra med fisk, jämfört med vad vi brukar få, och vi gladdes åt att vi ÄNTLIGEN lyckats få fin fångst.

Väl tillbaka på stugan rensade vi näten. Johan var så glad att hela han lyste, och jag blir varm i själen av att tänka på hur lycklig han var över den fina fångsten.

Hela den dagen njöt vi över att få vara på Johans och min favoritplats på jorden.

Vi behövde inget mer i livet.

När rommen skulle ordnas satt vi på altanen.

Johan klämde löjorna medan vi lyssnade på musik, drack kaffe och åt nybakat. Firade med varsitt glas rom för att fira den fina fångsten.

Solen sken, vi var lyckliga in i själen och vi tänkte aldrig på att det här skulle bli vårt livs sista fiskehelg tillsammans.

När Johan fyllde rommen på burkar såg han så lycklig ut.

Han var på en plats på jorden där han ville vara, och jag kände mig tacksam över att jag fick vara där med honom.

Att detta skulle bli vår sista helg på Mjoön med Johan i livet visste jag inte då.

Hade jag vetat det jag vet nu hade jag försökt stanna tiden. För att under den helgen kände vi oss vi så tacksamma och förväntansfulla över allt som gick bra i livet.

Jag med nytt jobb och att kunna bo halvtid med Johan. Även Johan hade spännande saker att se fram emot på jobbet och vi fullkomligt älskade vårt liv där och då.

Hur kunde det bli så här? Hur kan du vara borta?💔

Saknar ditt genuina skratt! 💔

Ditt leende! Dina ögon! Dina händer! 💔

Ja att allt som gjorde dig till just dig är borta gör att mitt hjärta gråter. 💔

Tack för vår sista helg på Mjoön Johan. Jag kommer bära minnena av den livet ut. ❤️















Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer