Tomrummet

Min verklighet där Johan är borta känns fortfarande som en ondsint dröm.

Min allra innersta önskan är att någon berättar för mig att den här verkligheten egentligen inte är verklig.

Att jag bara har fått se ett av de allra värsta tänkbara scenarion som skulle kunna inträffa, och att allt som hänt de senaste veckorna aldrig kommer inträffa.

Att jag får vakna upp, se Johan ligga bredvid mig och är varm och levande.

Men jag vet att Johan är borta.

Jag vet att jag aldrig kommer få ligga nära Johan och känna hur han andas.

Denna vetskap, att Johan aldrig kommer tillbaka i mitt liv, skär som en kniv i mig.

Jag vet och hoppas att sorgen och saknaden efter Johan kommer avta med tiden.

Jag vet och hoppas att mitt liv kommer gå vidare, i sinom tid.

Men just nu känns det som att Johans bortgång lämnat ett gränslöst tomrum i mitt hjärta! 💔

Just nu försöker jag fylla tomrummet med alla fina minnen jag har av honom,

jag försöker fylla tomrummet med alla kärleksfulla handlingar han gjorde mot mig så fort han kunde.

Hur han brukade se på mig. Att hans blick sa det hans hjärta kände.

Att han verkligen älskade mig. På riktigt.

Att vi skulle älska varandra och leva med varandra livet ut, tills döden skilde oss åt, vid mycket hög ålder.

Att det vi gjort och blivit under de dryga sex år vi fick bara var början på något fantastiskt! ❤️

Vi skulle ju få resa mer, skratta, fiska löja, växa och lyftas av varandra, vandra mer i fjällen och skämma bort barnbarn så föräldrarna blir galna på oss! ❤️

Allt det vi inte fick tillsammans gör så ont just nu!💔

Men jag får påminna mig själv att det är ok att vara ledsen.

Det måste få göra det.

Det kommer kännas bättre.

Med tiden.

Johan, du fattas mig så oerhört mycket just nu.

Älsk dig Johan. ❤️

Mina minnen av dig, min kärlek till dig kommer alltid finnas på bästa och finaste platsen i mitt hjärta. ❤️

Sov gott Johan, så vaktar jag våra minnen så länge.❤️





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer