Skratten

Den där resan till Stockholm för tre år sen.

Åh så fantastisk helg vi hade!

Det kändes alltid så okomplicerat att umgås med Johan.

Alltid nära till skratt.

Som när vi på lördagen för drygt tre år sen gick runt på Skansen.

När vi såg att det fanns sälar där- åh så jag skrattade med Johan! Johan var ju en inbiten löjfiskare, och då säl gärna äter upp alla löjor som fastnat i näten, och lämnar enbart huvudena kvar, kan det konstateras att säl inte stod särskilt högt på Johans lista bland favoritdjur…

Men klart att vi skulle hälsa på dem!😆✨

Jag skrattar som en tok på ett liten filmsnutt jag har när vi besöker sälarna.

Vi hade redan innan byggt upp en fantastiskt härlig stämning innan jag filmade. Hur mycket han INTE älskade säl.

Men ofta var det så.

Att vi trivdes otroligt bra i varandras sällskap, samma galna och ibland kontroversiella humor.

Skratten var sällan långt borta för oss.

Jag hoppas att jag kommer hitta tillbaka till de där härliga stunderna.

När jag får fulskratta.

När någon får mig att fulskratta

som jag fick göra tillsammans med Johan.

Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna skratta igen.

Skratta lika genuint som när vi besökte sälarna, och Johan helst av allt bara ville klubba dem…🙈😆

Undrar om någon skulle märka det? Nej ingen skulle säkert göra en stor grej av att en lång norrbottning gick in i fållan och klubbade Skansens alla sälar.

Kör Johan. Kör!

Ja vi skrattade åt en massa tokigheter.

Men nu minns jag liksom inte hur man skrattar längre.

Allt är ju så sorgligt just nu.

Jag vill och hoppas att jag hittar tillbaka till skratten och glädjen igen.

Skratten, och den genuina glädjen jag kunde känna när jag var med Johan känns så långt bort just nu.

Det blir ett av mina uppdrag framöver.

Att hitta tillbaka till glädjen igen.

Att få skratta.

Jag måste hitta tillbaka.

Det hade Johan velat.

Finaste Johan! 

Jag känner mig så vilse i mig själv!

Kan inte skratta längre!

Jag hittar inte mitt skratt utan dig Johan!

Var börjar jag leta?

Hur gör jag?

Ja just nu vet jag inte, min älskade Johan.

Så mycket jag inte vet längre.

Det känns så svårt utan dig vid min sida!

Men även fast jag inte kan nu,

så hoppas jag innerligt att jag lär mig,

allt medan tiden, och dagarna går.

Tiden får ordna det här med att hitta mina borttappade skratt. 

Älsk dig Johan.

Nu och för alltid.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer