Pärlemormolnen

Pärlemormoln.

Den dag Johan gick bort var himlen full av pärlemormoln. De nämndes till och med i tidningen den dagen.

Jag har sett dem titt som tätt under de här senaste veckorna.

När vi satt i bilen på väg upp till fjällen så såg vi ett igen.

Det var riktigt stort och oerhört vackert.

I grunden är jag rationell och vet att pärlemormoln bildas då vatten, salpetersyra och svavelsyra fryser,

men jag kan ändå inte låta bli att tänka på Johan när jag ser dem.

Att det är han som håller ett litet öga på oss.

Att han vill berätta att han älskade oss massor när han levde, minst lika mycket som vi älskade honom.

Att han vill berätta för oss att han inte ville att det skulle bli såhär.

Att han inte ville att vi skulle behöva sitta själva i bilen upp mot nyårsfirande, utan honom i bilen.

Nej det hade han verkligen inte velat. 💔

Ja i mitt huvud kan pärlemormoln just nu vara mer än vatten, svavelsyra och salpetersyra som fryser.

För jag ser och tänker på Johan lite överallt.

Han är i mina tankar så pass ofta att han även finns i molnen jag ser.

Förmodligen kommer han finnas i allt färre tankar med tiden.

Med tiden kanske jag kommer kunna titta på pärlemormoln utan att tänka på honom.

Men inte än.

För du var verkligen världens finaste människa för mig, så för mig är det helt naturligt att relatera allt fint jag ser till dig! ❤️

❤️Älsk dej Johan. ❤️







Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer