Minuterna

Hur lär man sig att värdesätta tiden tillsammans

Värdesätta den på riktigt? 

Jag trodde jag var bra på det. 

Men nu vet jag inte. 

Som när jag eller Johan kom hem från jobbet. 

När vi inte setts på en hel arbetsdag.

Vi kramades alltid. 

Pussades. 

Frågade hur dagen varit. 

Allmänt småprat. 

I min värld jättemysigt och viktigt där och då. 

Men nu. 

Nu hade jag gjort vad som helst för att få tillbaka de stunderna. 

Få tillbaka de där få minuterna.

Tänk att få en gnutta 

av den kärleksfulla ömhet 

vi gav varandra 

där och då. 

Ja tiden med Johan 

Tänk att få tillbaka en liten, liten stund med Johan nu 

En minut. Det skulle räcka för mig.

Fick jag en enda minut

så skulle jag ta den. 

Tänk att få hålla om honom. 

Känna hans andetag. 

Hans armar runt mig. 

Se hans leende. 

Få se in i hans fina ögon 

Få höra hans lugna och trygga röst

Ja jag skulle göra vad som helst för en ynka minut i hans famn. 

Den skulle vara värd mer än tusen timmar,

Tusen dagar, 

ja till och med tusen år 

utan honom. 

Men det går ju inte. 

Han finns ju inte mer. 

Johan finns bara i mina tankar nu. 

Så den lärdom jag tar med mig

Är att alltid värdesätta de där små stunderna.

De riktigt små, och utåt sett kanske är de nästan 

obetydliga. 

Som att möta upp varandra efter jobbet,

att jag verkligen tar vara på de där sekunderna,

de få minuterna av ömhet 

man ger och får av varandra, där och då. 

Kramarna. 

Pussarna, ett leende. En kärleksfull blick. 

Ge varandra ord som värmer. 

För i den värld jag befinner mig i nu,

i den världen betyder de små sakerna allt och mer därtill. 

Det är bara det att jag inte förstod

hur betydelsefulla de var

förrän de förlorades för gott. 

Det gör så innerligt ont i mig att de är borta för gott. 

Älskade Johan! 

Du fattas i min nya, kalla och sorgsna verklighet! 

Jag vill ha tillbaka de vardagliga, men ack så 

underbara minuter med dig igen, du fina människa! 

Det var ju det som höll min värld varm! 

Jag vet inte hur jag ska få min värld att bli varm igen just nu. 

Men jag tänker att jag tar en minut, 

en dag i taget. 

Fortsätter framåt till det börjar bli varmt igen. 

Det lovar jag dig, min finaste, älskade och bästa Johan.

 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer