Lamporna

Nu har jag bytt alla trasiga lampor på fasaden Johan.❤️

Att byta de där lamporna var något vi pratade om i åratal men det blev aldrig gjort.

”Jag ska göra det.”

”En annan gång.”

Vi sköt på annat också.

Till exempel att bjuda Mackan och Sara på middag.

”Vi hinner det”, sa vi.

Vi hinner.

Det blev heller aldrig gjort.

I går pratade jag och min mellanpojke Emil om kantarellplockning. Jag berättade hur magiskt jag och Johan hade det ute i skogen om hösten. Att skogen var alldeles gul och vi skrattade och njöt i fulla drag.

Tonåringar har all tid i världen, för oftast är det ju så! Så just den hösten var det annat som stod i vägen för att följa med.

Min Emil såg ledsen ut när han sa att han aldrig hann följa med oss ut.

Han fick aldrig några minnen från kantarellplockning tillsammans med Johan.

Det livet lär mig nu, är att ALDRIG vänta eller skjuta på något som känns viktigt.

För vi vet aldrig hur morgondagen ser ut.

Så om du älskar den du lever med och vill gifta er, gift er.

Om du vill ut och resa, spara ihop pengar och boka in en resa.

Ja vad du än känner att man helst vill göra, även om det bara att byta lampor på fasaden, gör det på en gång.

Det hade varit så mycket härligare att byta lamporna när vi båda levde.

För vi vet ju aldrig hur länge vi finns till. Hur länge vi får rå om varandra, hur länge vi får skratta. Njuta, göra och uppleva livet tillsammans.

Så älskade Johan! Nu är lamporna iaf bytta!

Det tog ungefär 20 minuter, och det blev superfint ska du veta. ❤️

Jag tänker att du ser hur fint det lyser nu.

Hade jag vetat att våra dagar var räknade hade jag gjort och sagt massor till dig.

Hade jag haft dig här nu hade jag friat till dig. ❤️

Jag hade bokat in en ny resa med dig. ❤️

Bjudit vännerna på middag. ❤️

Dragit med ungarna till kantarellskogen, så att även de får uppleva magin i skogen om hösten. ❤️

För minnen och upplevelser är det sista som lämnar oss.❤️

Hjärtat gråter efter dig! 💔

Jag vill ha tillbaka tiden med dig finaste, finaste Johan, så jag får säga allt det jag inte hann! 💔💔💔

Älsk dig finaste Jojje. ❤️




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer