Kylan

Idag har det varit en kall och bister vinterdag.

Kylan bet tag i mig och mina händer blev iskalla när jag var ute.

Det är två veckor sedan Johan fick hjärnblödningen.

Även fast två veckor har gått känns det som att tiden stått stilla.

Den här verkligheten är obehaglig. Jag vill ha tillbaka min gamla vanliga verklighet, där Johan finns med.

Men det går inte.

Istället måste jag bli vän med min nya verklighet där Johan bara finns i mina tankar.

Men jag vill inte hålla den här verkligheten i handen. Det känns som en allt för kall hand att hålla i. Lika kall som idag när jag var ute i kylan, om inte än kallare.

Men jag vet att jag måste.

Jag vet att det kommer bli bättre. Att min nya verklighet kommer kännas varmare så småningom.

Bara jag försöker.

Så mitt sätt att bli vän med min nya verklighet är att ta små steg framåt. Genom att prata om honom, skratta tillsammans och minnas det fina och varma vi haft.

Men även våga tillåta mig själv att gråta.

Vara ledsen över att vi förlorat vår finaste och underbaraste Johan. För när människor som pluggat med honom skickar kondoleanser och beskriver honom som unikt positiv, trevlig och hjälpsam, att han var en människa som spred glädje runt omkring sig, ja det är ännu ett kvitto på att Johan var en fantastisk människa på alla sätt och vis, och att det är en oerhörd förlust att behöva förlora honom!

Han hade ju behövts här hos oss alla!

Som pappa, som son! Som bror, kollega, som vän. Som livskamrat. ❤️

Så med det sagt. Jag håller min nya verklighet i handen, och just nu är den kall och stel.

Och bitvis hatar jag det.

Men jag måste fortsätta hålla om den, för jag vet att verkligheten kommer kännas varmare, och med tiden kommer jag förhoppningsvis att bli vän med den igen.

Små steg i taget. Fortsätta hålla fast och gå framåt.

Finaste Johan. Även om du inte kan värma mina händer mer får du värma mig inombords, i mina tankar.

Det blir liksom ditt bidrag till att få min nya verklighet varm igen. ❤️

Du var och är min allra bästa vuxna människa. Och du får lov att stanna kvar i mina tankar även framöver. För jag behöver dig där. ❤️❤️❤️

Älsk dej Johan! ❤️




















Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer