Kläderna

Packat ihop och lämnat de kläder Johan ska ha på sig i kistan. 💔

Klädvalet var inte svårt. Först packades hans nyinköpta favorithoodie. Var en sån hoodie som han kunde ha på jobbet och ändå se välklädd ut. ✨

Under hoodien, en rosa piké - vem har inte sett Johan i en rosa piké? Han älskade den och hade den nästintill jämt, så den får tjäna honom en sista gång. ❤️

En mössa från Sparbanken Nord. Syns inte på bild men är stickad, grå, varm och go. Bästa mössan enligt honom själv. ❤️

För att inte frysa om fötterna så får han ha på sig tjocksockar som jag har stickat till honom.

De ser egentligen ut som rävgnag då det var en av mina första sockar jag stickade, men han fullkomligt älskade dem. ”Allt du gör är fint, alternativt ”jag älskar allt du gör till mig”, brukade han säga. ❤️

Byxvalet landade på de nyinköpta kostymbyxorna som han var så nöjd över - trots att de ser ut som kostymbyxor var de lika sköna som ett par mjukisbrallor. Han fullkomligt älskade dem!❤️

Och sist men inte minst, sockar som han fick av mig när han fyllde år för lite drygt en månad sen. Jag sa att när han någonsin tvivlar på sig själv behöver han bara titta ner och läsa vad det står, för sockar ljuger aldrig.❤️

För Johan var en oerhört ödmjuk människa som innerst inne kunde tvivla på sig själv och sina många förmågor.

Men för mig (och garanterat alla andra med) var Johan mer än tillräcklig. Han var och är fortfarande min stora förebild, både privat och jobbmässigt. Trygg. Ödmjuk. Oerhört intelligent och påläst på de flesta kunskapsområden. Vi påminde ofta varandra om att vi duger precis som vi är.

Att vi alltid är tillräckliga. ❤️

Ja du Johan Johansson. Jag vet att du hade varit nöjd med mitt klädval till dig.

Du hade gett mig ditt största leende, tittat mig djupt i ögonen, sagt att du älskar mig mer än livet självt och gett mig en bamsekram. ❤️

För det var så du var, älskade Johan. Den snällaste och min allra bästa människa någonsin, nu, då och för alltid. ❤️

❤️Jag älskar dig och saknar dig nåt så oerhört, min fina Johan! Sov gott så ses vi när tiden vill.❤️



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårarna

Bild
Tårar. Det verkar finnas oändligt med tårar hos mig.  Ibland känns tillvaron fullt hanterbar Nästa stund känns det som jag ramlat ned i ett stort svart hål  med väggar klädda av sorg och saknad.  Jag försöker få fäste för att ta mig upp.  Med hjälp av träningen, musiken,  alla snälla och omtänksamma människor runt omkring mig.  Alla många minnen jag har av och med Johan.  Ja allt försöker jag använda för att ta mig upp.  Allt fint Johan och jag hade Allt roligt vi gjorde Ja allt vi fick uppleva tillsammans  Hur Johan fick mig att känna Hur han lyfte mig som människa  Hur han fick mig att le, skratta och må.  Allt det där försöker jag greppa tag om,  i hopp om att jag tar mig upp ur den sorgfyllda avgrund jag periodvis känner att jag befinner mig i.  Kommer jag ta mig upp?  Jo det kommer jag.  Det måste jag.  För min egen skull.  Jag har ju bara ett liv.  Jag måste försöka leva det,  försöka få...
Läs mer

Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv.  Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen.  Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord.  ”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen.  Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi.  Johan slår på tv:n.  ”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett.  Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer.  Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer.  Planen var att vi skulle spendera för...
Läs mer

När världen rämnar

Bild
Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning.  Tre dagar senare förklarades han död.  När Johan dog rasade min värld.  Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans.  Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv.  Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta.  Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida. Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.   Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg so...
Läs mer