Karaffen

Jag kan inte ta många steg i huset 

utan att påminnas om Johan. 

Jag kan inte ens öppna ett jäkla skåp 

utan att påminnas av vilken fin 

människa han verkligen var. 

Så omtänksam, lyhörd och kreativ. 

Så snäll, så godhjärtad och mån 

om de han hade i sitt liv.

Som när jag fick den fina vita karaffen av honom. 

Det var under den där mysiga stockholmsresan 

vi gjorde för drygt tre år sedan. 

Vi bodde på ett fint hotell på Djurgården. 

Vi var så jäkla nykära. 

Kunde inte hålla händerna ifrån varandra. 

Så mycket kärlek vi kände till varandra. 

Allt var så härligt där och då. 

Så okomplicerat, ljust och hoppfullt livet kändes. 

När vi väl skulle äta frukost första gången

upptäckte jag att de hade så otroligt fina karaffer. 

Jag blev fullkomligt upp över öronen förälskad i dem. 

Jag höjde karafferna till skyarna, 

åh vad jag ville ha en sån! 

Johan tittade på mig, log och sa nåt i stilen

"så kul att du gillar den, så roligt att se dig så glad av en liten hotellkaraff"

Hursomhelst, tiden gick, jorden snurrade på. 

Någon vecka gick, 

och jag hade helt släppt de där karafferna, 

jag hade gått vidare i livet. 

Och sen där en kväll kom Johan 

med ett vackert inslaget paket, 

som var till mig. 

Alltså, varför ett paket, till mig, 

bara så där?  

Jag öppnade paketet. 

Där var en sån där vit karaff 

som jag sagt att jag så gärna ville ha. 

Jag minns att glädjetårarna formligen vällde fram,

skratt och glädje fyllde mitt inre

av att veta vad han hittat på och gjort för mig, 

Älskade människa! Älskade Johan! 

När tårarna och skratten avtagit, 

började Johan berätta att det inte varit helt lätt att ordna fram den. 

Den fanns inte att köpa någonstans. 

Han hade letat med ljus och lykta över hela jäkla internet,

men det var svårare än väntat, 

de fanns i princip bara på det där hotellet. 

Det Johan då gjorde, var att han ringde till hotellet, 

berättade att hans flickvän blivit så förtjust i de där karafferna

och att han bara måste få tag på en sån. 

De hade tydligen varit en aning skeptiska, 

hotellfolket nere i storstan. 

Tokiga norrlänning.  

Men de gick med på att släppa en karaff åt honom, 

efter viss påtryckning från den något småtokiga norrbottningen. 

Så de skickade upp den till honom från Stockholm. 

Så att jag skulle få en. 

Som han hade engagerat sig för mig skull! 

Min fina, fina Johan!

Så otroligt underbart fint gjort av honom! 

Så tyckte jag då

och så känner jag än idag. 

Så den här vita lilla karaffen.

Nog egentligen inte så märkvärdig i det stora hela, 

men otroligt märkvärdig för mig.  

Ja jag kommer inte göra mig av med den så länge jag lever. 

Aldrig någonsin. 

För varje liten del av den andas Johan.

Det bor ett så vackert minne i den. 

Den kommer alltid påminna mig om 

Johan. 

Påminna om hans godhet, värme och omtanke om mig. 

Den inhyser hans driv, engagemang och lösningsförmåga 

(och förmåga att kunna övertala och argumentera för en viktig sak! ((:-))

 

Tårarna rinner nedför kinderna när jag ser den idag

precis som de gjorde för flera år sedan när jag fick den.

Men tårarna som kommer fram idag 

är inte lika fulla av glädje som de var då

Tårarna idag är fulla med sorg, med saknad. 

Det finns även ilska och känsla av orättvisa i dem, 

för att han rycktes bort från oss. 

Varför fick inte Johan vara kvar hos oss?  

Det känns så oerhört sorgligt att Johan inte är kvar här på jorden. 

Orden räcker inte till att beskriva hur 

fasansfullt och hemskt 

det känns att Johan är borta.  

  

Men konstigt nog, så väcker karaffen också andra, 

mer vackra och ljusa känslor inom mig

såna som känns lättare att bära.

Känslor som får min nya verklighet 

att kännas lite mindre kall, och lite mindre dyster och tung.

 

Känslor som är gjorda av glädje, skratt och värme.

Det känns så skönt att det är så. 

Att jag faktiskt kan få fylla min annars 

så sorgfyllda tillvaro med något varmt, ljust och vackert.   

Det ger mig en liten påminnelse om 

att det kanske går att ta sig genom 

detta ofantliga mörker. 

Att det finns ljus som kan tändas

så att det massiva mörker som brett ut sig 

får mindre plats att vara på 

inom mig. 

Ja jag hoppas innerligt att mer ljus kommer tändas

allt eftersom tiden går. 

 

Finaste Johan. Du fattas mig, du fattas oss alla! 

Det skulle ju inte sluta såhär. 

Du skulle ju vara kvar hos oss länge. 

Mycket, mycket längre. 

Ja hjärtat gråter när du inte är här hos mig längre. 

När du inte kan hålla mig i handen

hålla om mig. 

Säga att ditt hjärta är mitt. 

Få höra att du älskar mig. 

Att du vill vara i min värld för alltid

tills tiden tar slut

och ännu längre än så.  

   

Men bara så du vet. 

Även när du är borta

Så finns du hos oss. Hos mig. 

För så fort din fina present kommer fram 

på middagsbordet, så är du med oss.  

För all tid, så länge jag finns.

Så tack fina Johan 

för den otroligt fina karaffen. 

Du är alltid med oss tack vare den. 

Älsk dig Johan. 

Alltid, alltid, alltid 

kommer du och allt fint du gjort 

för mig att finnas kvar hos mig. 

Det lovar jag dig, älskade Johan.  

//Din Helena