Drömmar - en voltad bil och en annan verklighet

 I går natt var vi tillsammans Johan!

Dessvärre var det i min dröm.

Men drömmen kändes så verklig,

det var nästan som att jag faktiskt var där på riktigt...! 

Ja mina galna drömmar Johan!

Du vet ju att de oftast har noll logik och utspelar sig i en värld där allt, 

även det mest orimliga kan hända och också oftast händer...😆!

Men hursomhelst så levde du! 💗

Jag körde min hyfsat nyinköpta bil,

och du satt bredvid.

Vi skrattade, pratade om bilen, 

du sa att jag var så klok som köpt den.

Du log och sa att du älskade mig, 

du sa, precis som du brukade göra

att jag var din bästa vuxna människa

och det gjorde mig så innerligt glad

för det jag var för dig, 

ja det var ju du också för mig! 💗

Ja i min dröm var du tillbaka hos mig. 

I min dröm hade mitt sinne vridit tillbaka tiden

till när jag var lycklig 

över att min allra bästa och underbaraste människa var hos mig igen.

 

Men ingen varar tyvärr för evigt...

..och så var det i min dröm med,

för rätt som det var så voltade vi med bilen (!!). 

Men under själva volten tog vi oss ut ur den 

(jag vet, logiken i det är obefintlig😆!) 

och helt plötsligt stod vi helt oskadda på vägkanten 

och såg på hur bilen kom upp på alla fyra hjul igen, gasade till och körde iväg (utan förare...😅)

"Din bil Helena! Den kör iväg!" 

Jag kände mig ganska oberörd av det som just hände. 

Jag såg hur bilen försvann utom synhåll, utan förare 

och för mig var det som att det inte fanns något som 

kändes mindre viktigt än att min bil körde iväg helt själv.

För i det ögonblicket, 

så kände jag hur min puls steg. 

Verkligheten hann ikapp mig, 

du vet den där verkligheten där du inte kan sitta i min bil

eller stå bredvid mig vid en vägkant, 

eller där vi två inte kan se hur min bil kör iväg utan förare...

Jag insåg där i drömmen att det här är lånad och med det mycket dyrbar tid.

Jag tag i dig, 

gråtandes och kände mig plötsligt så oerhört, galet ledsen.

 

"Johan du får inte lämna mig igen...!"

"Du måste stanna kvar hos mig...!" 

"Jag behöver dig här..! 

Jag känner mig så tom inuti, 

jag är halv utan dig Johan...!"

Jag grät ömsom skrek i din famn. 

"Lämna mig inte Johan! 

 Du måste vara kvar här på jorden med mig. 

Vi är ju inte klara med vårt liv, 

vi har ju det bästa kvar...!"

Du höll om mig, med dina fantastiskt kraftfulla armar. 

Ja du kramade mig sådär som bara du kunde göra. 

Och för en liten, liten stund,

när jag fick vara där i din famn, 

så kändes det som att allt var som vanligt igen.

Helt otroligt, men det kändes precis 

som att du faktiskt höll om mig på riktigt. 

Mitt sinne fick ro för en liten stund.

Jag fick vila från all sorg som numera alltid finns inom mig.

Ja det det kändes som att hjärtat var helt igen.

När du hade kramat om mig en lång stund

så kysste du mig på pannan

 precis sådär som du alltid brukade göra. 

Sen såg du mig i ögonen.

Du log mot mig, samtidigt som du grät.

"Helena, jag kommer inte att lämna dig!"

"Jag kommer alltid finnas hos dig!"

 

"I varje andetag, i varje steg

är jag med dig". 

"Hur kan du tro att jag ska lämna dig??" 

   "Jag älskar ju dig! Så otroligt mycket, 

mest av allt, 

inte lämnar jag dig Helena, 

du vet ju att jag aldrig skulle göra det." 

Och det var där jag vaknade, 

med ögonen överfulla av tårar. 

 

Ja att jag behövde vakna och komma tillbaka till den värld där du inte finns, 

det ville inte jag, jag ville vara kvar hos dig Johan! 💗

Ja jag hade hellre stannat kvar hos dig, 

där du höll om mig och sa att du aldrig skulle lämna mig. 

Men det går inte, det vet jag, 

men jag är ändå, på något sätt,

tacksam för att mina känslor, mitt kreativa och något ologiska sinne

ibland för mig till en värld där du faktiskt finns.

 

Där du skrattar! Där du pratar med mig, ler, där du håller mig i handen, 

där du håller om mig, kysser mig på pannan, 

där du ser mig i ögonen och säger att du aldrig, aldrig, aldrig i hela världen 

kommer lämna mig. 

 

 Ja det känns väldigt skönt 

att med hjälp av mina drömmar 

få hälsa på i den värld där du fortfarande finns.

Ja jag behöver få åka dit ibland,

få vara där hos dig på en plats

 där tiden och verkligheten är en annan.

Där bilar kan volta, 

där vi på något magiskt sätt tar oss ur den voltande bilen

och står oskadda och ser på hur en bil, helt förarlös, 

kör iväg mot horisonten 

för att aldrig återses mer igen.

Det är som att mitt hjärta vet 

att jag måste få åka till den lite orimliga platsen

 för att klara min fortsatta resa 

i den verklighet

 där du inte längre finns. 

💗

💗Älsk dig Johan, så innerligt mycket!💗 

Ja jag älsk dig och saknar dig så hjärtat gråter! 💔

Men jag hoppas du har det bra, och jag hoppas att du känner all min kärlek till dig, 

från där du är nu. 

Ja jag tänker att vi ses igen, 

när tiden, stjärnorna eller universum vill. 💗

//Din Helena