Golf, digitalmöten och ett hjärta fyllt av gränslös kärlek

Jag har nyss kommit tillbaka från 

världens sämsta golfrunda Johan. 

Jäklar så dåligt det gick

jag tror inte jag slagit bort så många bollar någonsin...! 

Jag vet att jag inte är PGA-bra

eller ens bra nog att tävla

eventuellt kanske jag inte ens borde spela i dagsljus 

men idag spelade jag bra mycket sämre 

än vad jag normalt brukar göra, 

och det säger en hel del om nivån på denna runda. 

Uppgivenheten och frustrationen kom fram på riktigt 

därikring på 10e hålet.

Alltså jag lägger ner det här.

Så kände jag. 

Men mitt pannben är enligt säkra källor bland den tjockare varianten,

vilket gjorde att jag 

jag istället inledde ett inre samtal med mig själv 

Vad händer Helena?

Varför lyckas jag hitta av varenda bunker?

när jag väl försöker slå mig ur bunker nummer 1, 

så slår jag upp ur bunker nummer 1

och ner i bunker nummer 2. 

Och vatten! Ja det fanns vattenhinder överallt idag,

skogsdungar som ropade på alla mina bollar. 

Snedslag på snedslag, sorkdödarslag och mer därtill. 

Jamen varför inte.

Bra jobbat Helena, jättebra jobbat!  

Johan, min älskade Johan!  

Jag vet varför jag inte var där mentalt idag. 

Det var på grund av dig som jag var 

katastrofalt frånvarande på golfbanan idag. 

 

För i förmiddags deltog jag på ett uppföljande möte 

med IVA-personal 

där jag fick de hemska dagarna i december återberättade. 

Det blev ett otroligt starkt möte för mig.

 

Man redogjorde händelseförloppet i detalj

från det att du på söndagsmorgonen

drabbades av hjärnblödningen, 

hur man gjorde allt för att försöka rädda ditt liv, 

hur och vilka bedömningar som gjordes, 

och när läkarna tillslut gjorde bedömningen att ditt liv inte gick att rädda. 

Hur din vård övergick till organbevarande vård, för att i nästa steg 

kunna rädda andra. 

Ja det var en väldigt speciell känsla att få allt återberättat. 

När man började beskriva allt

blundade jag.

Tårarna bara rann hejdlöst.

För precis allt

spelades upp igen i mitt huvud

när beskrivningen nådde mig

Det var som att tiden backades

och vi var tillbaka till där i början på december

Ja precis alla minnen 

alla känslor,

den totala maktlöshet jag kände

den djupa förtvivlan, 

den avgrundsdjupa ångest 

över att det 

värsta av det värsta var på väg att hända 

Allt det 

blåstes till liv på det timslånga digitala 

uppföljningsmötet tillsammans med personal från IVA.  

Ja, min älskade och åter älskade, 

underbara och absolut bästa människa!

Tänk att vi förlorade dig för ett halvår sedan. 

Det är fortfarande så makalöst sorgligt att du är borta, 

och jag inser att hela jag, 

varenda liten ynka del av mig

har förändrats sedan du dog.

 

Den här oerhörda sorgen som bor i mig, Johan,

Den har gjort något med mig.

Den har gjort mig lågmäld. 

Jag har fått svårare att skratta.

Jag har fått svårare att 

se det som var så

oerhört lätt att se och uppskatta  

när du levde

Ja sorgen som flyttat in i mig 

när en så 

djupt älskad människa som du var rycktes bort,  

det jag nu vet om vad en sådan sorg kan göra med en,

det är att den kan bygga om mitt inre, 

i grunden. 

Men även om den ändrat, 

även om den förändrat mig

så får den inte ta överhanden om mig. 

Det tillåter jag inte. 

För jag lever ju fortfarande. 

Jag måste fortsätta leva

för min egen skull

för mina, 

för våra barns skull

för våra familjer, 

våra vänners skull

och för din skull Johan. 

För ingen var som du! 

Den mest 

osjälviska, 

mest levnadsglada människan någonsin! 

Och din omtanke om mig Johan!

Ja den var så stark så att jag nästan kunde ta på den.

Och den här sorgen som bor i mig nu...Du hade blivit så ledsen om du såg den, 

såg vad den gör med mig ibland

Du hade verkligen inte velat 

att jag skulle vara ledsen och tyngd 

till knäna av sorg

hela livet.

Så för din skull kommer jag fortsätta

försöka hitta tillbaka till

en plats i livet där det var så lätt 

att skratta!

Få älska, få uppleva, få njuta,

kunna få uppskatta 

att bara få finnas till!

Jag vill så gärna, så innerligt mycket 

hitta tillbaka till allt det där igen Johan! 

Ja jag vet att det går att hitta dit igen. 

Jag måste bara låta allt ta sin tid. 

Och det där mötet Johan. 

Ja trots alla känslor och minnen som revs upp i förmiddags

är jag så tacksam för att jag valde att vara med

För jag fick också veta

att dina osjälviska val

din omtanke om andra, 

det har gjort så att

en människa 

nu har ett nytt hjärta,

 och med den gåvan kan fortsätta njuta av livet

att en annan människa fått ett helt nytt liv  

tack vare att du donerade din lever

och att en tredje människa fick din njure

och lever nu ett helt nytt liv tack vare den. 

och att ytterligare en människa

 tack vare dig, 

nu kan se, och allt är 

tack vare dig för att du valde att 

registrera dig som organdonator för drygt 20 år sedan, 

ifall något sånt här hemskt faktiskt skulle hända.

När mötet nästan var slut, tackade jag för ett fint möte, sen sa jag något i stil med 

"Även om vi inte vet vem som fick Johans hjärta

så hoppas jag att det någon gång kommer till den personens kännedom

att hen bär nu på det hjärta som då Johan levde, var så 

oändligt stort 

och så oändligt fyllt av kärlek". 

Jag hoppas innerligt att den person som nu bär Johans hjärta känner allt det på något sätt. 

Älsk dig Johan, du fattas mig så innerligt!

 

Så trygg! Så varm! Så omtänksam! 

Och ja, du hade verkligen det 

kärleksfullaste och godaste hjärtat av alla. 

 

Du är alltid med mig. Johan. 

Alltid, till tidens slut. 

//Din Helena