Den som går bredvid mig

 

Sorg. 

Den finns överallt i mig.  

Den kramar om mig än.

Måhända inte lika hårt och skoningslöst 

som tidigare, men den följer mig,

 vart jag än går. 

Ja det sägs att sorgen blir en del av ens hela väsen,

att den smälter samman 

med allt som finns inom en.

Att den med tiden tar en annan form,

att den börjar använda en annan sorts styrka,

får en annan sorts tyngd 

som gör att man orkar leva vidare. 

Sorgen, ja den sägs vara den som för alltid,

ständigt påminner om 

att den kärlek som fanns 

mellan två människor

var en kärlek som 

aldrig borde fått ta slut.

Ja denna massiva sorg, 

den verkar kunna finnas i allt.

 

Jag tänker att sorg också kan finnas i en tavla. 

Att jag, som lever vidare

sakta måste ta mina steg framåt.  

Och samtidigt jag går,

går en ljudlös, 

stillsam följeslagare 

bredvid mig.

Är det du Johan? 

Jag tänker att det kan vara du, 

och den tanken gör mig varm i hela kroppen. 

Därför behövde den tavlan få flytta hit, 

för den rymmer så mycket symbolik för mig.

Den symboliserar dig, mig, 

min sorg, 

sorgen över att 

ha förlorat dig,

den står för min strävsamma väg till att 

gå mot det ljusa, 

få hitta tillbaka till ett liv som 

jag kan uppskatta lika mycket som när du levde. 

Skuggor försöker kasta sig över mig mellan varven 

men jag vet att jag måste fortsätta gå, 

ljusare stunder kommer, det vet jag. 

Så min älskade, underbara, fina Johan! 

Du är alltid med mig i mitt hjärta, i mina tankar, 

vart jag än går.   

Jag kommer fortsätta hämta kraft och mod 

att ta mina steg framåt, mot det ljusa och vackra 

som jag vet finns någonstans där ute, 

med hjälp av dig. 

Du kommer alltid finnas hos mig, 

bredvid mig

och hjälpa mig när det känns som svårast att gå. 

Jag vet att du alltid vakar över mig

ser till att jag alltid har det bra.

Jag ska göra allt jag kan för att bygga 

livet som du och jag önskade oss.  

Älsk dig! För alltid älsk jag dig, min fina Johan!  

 //Din Helena.