Den som går bredvid mig
Sorg. Den finns överallt i mig. Den kramar om mig än. Måhända inte lika hårt och skoningslöst som tidigare, men d en följer mig, vart jag än går. Ja det sägs att sorgen blir en del av ens hela väsen, att den smälter samman med allt som finns inom en. Att den med tiden tar en annan form, att den börjar använda en annan sorts styrka, får en annan sorts tyngd som gör att man orkar leva vidare. Sorgen, ja den sägs vara den som för alltid, ständigt påminner om att den kärlek som fanns mellan två människor var en kärlek som aldrig borde fått ta slut. Ja denna massiva sorg, den verkar kunna finnas i allt. Jag tänker att sorg också kan finnas i en tavla. Att jag, som lever vidare sakta måste ta mina steg framåt. Och samtidigt jag går, går en ljudlös, stillsam följeslagare bredvid mig. Är det du Johan? Jag tänker att det kan vara du, och den tanken gör mig ...