Sorg som evig följeslagare

 We don't get over grief

We learn to walk with it

Sorg är min ständiga följeslagare. 

Det känns som att jag alltid håller den i handen. 

Trots att den är osynlig, ljudlös och så lågmäld

så tynger den mig inifrån och ut, 

den kastar stora skuggor runt mig 

så det känns svårt att se allt det vackra 

som fortfarande finns kvar.

Ja jag vet att jag har mycket vackert kvar i mitt liv,

 det är bara så svårt att se det just nu. 

Och jag tror att det är sorgens järnhårda grepp om mig 

som gör det svårt att se och uppskatta allt fint som finns kvar.  

 

För när du levde Johan

det som höll mig i handen då

var raka motsatsen till det mörka följe jag har nu. 

Det som höll mig i handen då du levde

gjorde det lätt att andas

det gjorde mig varm i hela kroppen, 

det gav mig energi och livsglädje!

Ja det som höll mig i handen då 

fyllde mitt liv med så mycket ljus och lycka!  

Allt- varenda liten vardaglig syssla 

kändes så meningsfull när jag fick dela det med dig!

Jag värdesatte varje stund jag fick med dig så oerhört högt

Jag var så tacksam för dig, för allt du var för mig Johan! 

Jag var så tacksam för att få ha dig i mitt liv, 

och jag var så tacksam för att du valde att ha mig i ditt!

Ja du fyllde verkligen mitt liv med så mycket vackert!

Du behövde bara finnas till

du behövde bara andas

ja det räckte för mig

Jag behövde inget mer än det

jag var så oerhört lycklig med dig Johan så du anar inte. 

Ja jag vet att det är så, för nu

när du inte längre finns 

nu när jag vet att dina andetag upphört

har så mycket av det vackra, så mycket ljus

så mycket kärlek och lycka 

som jag trodde alltid skulle omsluta mitt liv,  

det som jag trodde jag skulle få hålla i handen hela livet,

det har förlorats. 

"Vi kommer inte över sorgen", sägs det. 

Hur mycket jag än skulle försöka komma undan sorgen, 

så hittar den mig igen.

 Den tar tag i min hand

kramar den hårt, håller sig fast

den kastar sina stora skuggor runtomkring mig

Ja hur mycket jag än vill springa ifrån den,

springa ifrån de skuggor som mörkar mitt liv 

så mycket just nu,

så hinner sorgen ikapp mig.

Det går inte att bli av med sorgen Johan. 

Det går inte. 

Men hur ska jag göra? Den äter på mig.

Tynger mig. Den gör mig så sorgsen.  

Varje dag, varje minut. 

Alltid är sorgen med mig. 

Jag inser att jag nog måste bli vän med den, 

för den verkar inte vilja släppa taget om min hand. 

 

Jag måste vänja mig med att den finns här

att den nog kommer finnas hos mig en lång tid framöver

För en del säger ju, att sorg inte ska döljas eller att man ska försöka springa ifrån den.

Det sägs att sorgen, den smärta 

som följer med den är bevis på att sann kärlek har existerat. 

Sorgen påminner en om att man ju har fått uppleva något så vackert och unikt 

som inte alla människor kanske får göra under en livstid. 

Ja djup sorg och djup kärlek hör kanske ihop? Kanske kan man säga att sorgen är vittnet på att sann och djup kärlek funnits?

Den djupa sorg som finns och känns inom mig just nu 

över att ha förlorat Johan

Ja denna sorg kanske existerar bara för att den 

djupa och oerhört starka kärlek jag kände 

till Johan också existerat. 

Ja den här rackarns sorgen, den måste jag försöka bli vän med. 

Den är ju ett bevis på att jag faktiskt 

fick uppleva sann och djup kärlek. 

Sorgen kommer kanske inte att orka hålla 

mig så hårt i handen i all evighet? 

Den kommer kanske att behöva lätta på greppet, 

byta grepp och till slut, 

kanske sorgen väljer att bara gå bredvid mig? 

Tassa sådär ljudlöst så den nästan inte märks.

Ja jag vet att den nog alltid kommer vara där, 

men den kommer kanske  

ta en annan skepnad med tiden? 

  

Den kommer kanske inte heller kunna 

kasta så långa och mörka skuggor 

över mitt liv i evigheter heller?

 

Nytt ljus kommer förhoppningsvis 

in mitt liv så småningom,

och då kommer skuggorna kanske 

kännas mindre påtagliga och mörka? 

Ja när skuggorna lättar, då blir det också förhoppningsvis 

lättare att se allt vackert som faktiskt finns runt mig.

Ja jag hoppas att det blir så. 

Älskade Johan! 

Det gör så ont att du inte finns hos mig längre. 

Men den smärta, den djupa sorg jag känner, 

den finns där för att du var så oerhört älskad, 

du min underbara och bästa människa! 

Så därför kommer jag att lära mig att hantera den här sorgen.

Den får bo hos mig för evigt om den vill, 

för jag vet ju att den vittnar om hur oerhört mycket 

jag älskade dig Johan. 

Jag och mitt hjärta kom hem samma stund som när jag träffade dig. 

Men den här sorgen Johan.  

Vissa dagar känns det som att den river sönder mitt hjärta,

men jag tänker att den nog kommer ändra skepnad med tiden. 

Jag tror och hoppas att sorgen lugnar sig, att den mjuknar och blir varmare

tack vare alla de underbara minnen jag har av dig.

 

Ja allt du var för mig Johan! 

All kärlek, all glädje, allt lycka du gav mig

allt det kommer förändra sorgen

 så att den känns lättare att ha vid min sida.  

   

Ja sorgen kommer alltid finnas med mig,

men den kommer kanske kännas mer 

hanterbar och följsam allteftersom tiden går. 

Min finaste Johan.

Du fattas mig varje dag och varje minut, 

trots att det var över tre månader sedan du dog. 

 

När jag vänder mig om i sängen och kryper över på din sida 

så känner jag fortfarande hur underbart 

det var att få krypa in hos dig under täcket, 

att få känna hur du kramar om mig, 

att få känna din varma hud mot min, 

få känna dina andetag. 

Jag saknar så att få kunna säga 

Jag älskar dig mest av allt på jorden till dig,

och att få höra dig säga att 

du älskar mig så galet mycket,

 samtidigt som du överöser mig med pussar och kyssar

och att du därefter viskar till mig  

att vi ska alltid ska vara tillsammans,

att vi har ett långt och ett mycket fantastiskt liv att se fram emot,  

ja att det bara är du och jag, 

för all tid framåt.  

Ja jag måste se till att sorgen på sikt blir en fin och följsam vän att gå bredvid. 

För sorgen, ja sorgens följeslagare är ju kärlek, 

och de två kommer att behöva bli vänner

 så att min resa framåt blir så fin och minnesvärd

 som den någonsin kan bli.

  Älsk dig finaste Johan! 

Älsk dig från djupet av mitt hjärta. 

//Din Helena