Segla utan dig

 

Grief is so much harder 

than anyone tells you. 

It isn't just sadness; it's a void 

an ache, an unrelanting battle

with reality. It's the endless 

replay of what could have been, 

and the cruel certainty of 

what will never be. 

JAMESON ARASI

Jag gråter inte varje dag nu. 

Men du är ändå med mig varje steg jag tar. 

Vid vaket ögonblick,  

vid varje andetag 

vid varje slag mitt hjärta slår. 

Du fattas mig så oerhört mycket Johan!

Sorgen över att du är borta,

de obevekliga, kraftfulla känslorna 

som stundtals sköljer över mig 

när jag tänker på allt vi hade framför oss, 

det du såg fram emot att se, göra och uppleva, 

både på egen hand och tillsammans med oss andra

när jag tänker på allt det, 

så blir hela jag så nedtyngd 

att det känns som om att jag 

inte orkar ta ett enda steg till. 

Allt jag vill är att få vara med dig igen. 

Jag vet att det inte går, men att få vara med dig igen

det är det enda mitt hjärta vill just nu.

  

I morse vaknade jag med ögonen fulla med tårar igen. 

I natt var du med mig, i min dröm. 

Du och jag var ute och seglade.

Det var en sån där magisk dag, 

precis en sån som vi fick i somras. 

Du var så lycklig Johan, ögonen lyste av 

lycka, energi, kärlek och livsglädje!  

Du skrattade, solen sken och värmde oss,

himlen var sagolikt klarblå. 

Vi hade vind i seglen,

ja vi var så lyckliga, du och jag

vi var ute på ett så härligt äventyr 

det var som att tiden inte fanns, 

det fanns inga faror som lurade någonstans, 

det fanns inga mörka moln på vår klarblå himmel. 

 

Ja i drömmen levde du, allt var liksom 

så där fantastiskt underbart som jag minns det 

som när vi var och seglade tillsammans i somras.   

   

Men mitt inre vet att du är borta. 

För rätt som det var 

så tornade ett stort svart mörker upp sig från ingenstans i drömmen.

Mörkret slukade allt solljus. 

Allt det klarblåa på himlen försvann på ett kort ögonblick,

och när jag såg på dig 

började du och dina konturer lösas upp.

Jag såg dig i ögonen, vad händer?!

Jag insåg snart allvaret

att det är nu du dör. 

Du kommer dö ifrån mig nu,   

försvinna bort från jorden, 

bort från livet, 

bort från oss alla. 

Ja det är nu du kommer förlora ditt liv,

och det finns inget jag kan göra för att hindra att du ska dö.

Jag försökte ta din hand i drömmen, 

ta mig närmare dig 

jag skrek att du måste hålla dig kvar här hos mig

jag skrek, gråtandes att jag älskar dig, 

jag skrek i drömmen att du inte får lämna mig här

mitt ute på havet, alldeles ensam...!

Johan! Jag behöver dig! Jag älskar dig!

jag minns att jag skrek ditt namn, 

och rätt som det var så fanns du inte längre kvar.

Jag var ensam kvar på båten

mitt ute på ett stormande hav 

under en becksvart himmel. 

Jag grät. Hjärtat dunkade så hårt av rädslan  

och det var då jag vaknade i ett ryck, 

ögonen överfulla med tårar, hjärtslag så skrämmande kraftfulla 

och ett djupt, inneboende obehag sköljde genom hela min kropp.  

Tack och lov att jag vaknade, för det var ingen rolig dröm.

Men det var samtidigt inte heller roligt att vakna,

för jag fick ledsamt nog vakna upp 

till en verklighet där drömmens kärna 

sorgligt nog blivit besannad.  

Ja Johan. Även om jag inte gråter varje dag

så är den sorg över att du dog, 

att du inte finns kvar i livet  

så påtaglig för mig även när jag sover. 

Jag vet att jag måste lära mig att leva med den här sorgen. 

Men jag vill inte ha den här sorgen Johan! 

Jag vill ha dig tillbaka till livet!

Jag vill bada i lycka, glädje och kärlek

som jag fick göra när du levde! 

Jag vill att du skulle få ha fortsatt leva ditt liv!

Det känns fortfarande så jävla orättvist att du inte fick fortsätta leva. 

Om jag bara kunde göra något som gjorde att du fick ha kvar ditt liv Johan. 

Jag önskar att det fanns ett sätt. 

Och för mig. Ja jag ville inget hellre än att få leva hela mitt liv med dig. 

Inget hade gjort mig lyckligare. 

Ja vi brukade ju säga att vi flyttade in i varandras hjärtan 

efter att vi träffats första gången.

 

Även om vi inte alltid kunde vara med varandra 

så var du alltid med mig, i mitt hjärta 

 och jag var alltid med dig, i ditt. 

För mitt hjärta Johan.

det var ju ditt för alltid, 

ja för evigt var mitt hjärta ditt. 

Och nu när du inte finns, 

så känns hela mitt hjärta så oerhört tomt,

Mitt liv känns så bistert, så grått, 

ja det ekar av sorg och saknad,

hela tiden, varje dag, timme, minut, sekund.

  

Smärtan över att du inte finns

 skär bitvis rakt igenom hela mig . 

Ja jag vet att du inte kommer tillbaka,

men jag har så oerhört svårt 

att försonas med den tanken.  

Jag vill verkligen inte försonas,

jag vill inte vara ute på ett stort och mörkt hav utan dig. 

Jag vet ju inte hur jag seglar utan dig!

Jag vill inte veta, jag vill inte lära mig! 

Men jag vet att jag måste.   

Ja jag måste, om än motvilligt lära mig segla på egen hand, 

lära mig en sak, ett moment i taget,

så att jag inte bara överlever, utan också 

kan lära mig njuta av den

 segeltur som du och jag påbörjade.   

Ja just nu har jag fullt upp att bara försöka  

hålla ordning på båten så den inte kantrar eller bara driver iväg.

 Jag måste ta kontroll nu när jag är ensam på båten,

att jag ensam ansvarar för den här seglingen. 

Jag vet att vindarna kommer att ändras på resans gång, 

jag vet att jag behöver göra en massa olika manövrar för att 

fortsätta ha kontroll så att jag tar mig dit jag vill. 

Ja just nu har jag fullt sjå med att hålla ordning på det mest grundläggande,.

men jag vet att jag, allt eftersom jag lär mig mer om hur det är att behöva segla ensam, 

så kommer jag att ta mig dit jag vill.

Ja jag tror, jag vet att du hade velat 

att jag skulle lära mig bemästra den här segelturen

som du och jag påbörjade tillsammans, fullt ut, på egen hand.

 

Ja hur ont det än gör att behöva segla utan dig, så måste jag lära mig segla 

så att jag så småningom också kan börja njuta av allt det vackra som hamnar i min resväg.  

Ja jag måste tro att den här segelturen blir precis lika 

underbar som om vi hade seglat tillsammans.        

Ja även om jag helst av allt vill ha dig här hos mig 

så kommer det inte bli så, hur mycket jag än vill och önskar.

 

Jag måste tänka framåt, jag måste lära mig det här.

För min egen skull, för barnens, 

för din skull Johan. 

Ja jag vet att du hade velat det, du fina och kloka Johan. 

Jag saknar dig så, min fina, underbara bästa vän och för evigt fina livskamrat.  

Du bor i mitt hjärta än, det kommer du alltid att göra.  

Din död har rivit upp ett stort sår i mig

och även om det gör galet ont just nu, 

så ska jag göra allt jag kan 

för att lära mig njuta fullt ut av den här segelturen. 

Det lovar jag dig, av hela mitt hjärta. 

Tack för allt du lärde mig på havet Johan. 

Jag kommer lära mig hantera alla linor, justera dem efter vindens alla skiftningar. Jag kommer gippa, skota, justera cunninghamlinan, och allt det andra med för den delen:-) Herregud så mycket jag har att lära mig, men nog kommer det gå bra! 

Och tänk, jag kanske blir så bra så att jag kan hänga i trapets? Ja tänk när jag bli så bra på det här så kommer jag få njuta, ha roligt och uppleva glädje och lycka igen! Jag ska göra mitt yttersta för att det ska bli så!  

Ja allt kommer gå bra ska du se Johan - jag fick ju lära mig av den bäste, nämligen dig ! :-) 

Jag älsk dig Johan. Du var/är min allra finaste, bästa och klokaste människa! 

 Älsk dig mest av allt i världen! 

I mitt hjärta kommer du alltid att finnas på bästplatsen.  

//Din Helena