Skuggorna och ljuset

Det har gått en dryg månad sedan Johan dog.

Jag konstaterar att min verklighet har förändrats efter Johans bortgång.

Jag känner mig mer allvarlig i min nya verklighet. Äldre. Kanske inte klokare men mer eftertänksam. Att inte ta saker för givna längre. Att inte tro att livet, tillvaron alltid kommer stå och vara oberörd.

För det jag nu fått erfara, det är att döden skrämmande snabbt kan ta över. Då måste livet ge upp och kliva tillbaka, oavsett om man vill det eller inte.

Att allt man kände till som tryggt, säkert, ljust och vackert rycks bort från en på ett ögonblicks verk.

Även om jag alltid har haft nära till mina känslor, så har de nu gjort sig ännu mer påtagliga inom mig när Johan rycktes bort från livet.

Jag har nu fått uppleva hur sorg, saknad, ilska, oro, förtvivlan kommer till uttryck inom mig.

Att det liksom är kroppens och hjärnans reaktion på att en så viktig människa som Johan var för mig försvann från mig, från oss.

Alla starka känslor biter sig fast i varje del av min kropp.

Att de liksom skriker för att uppmärksamma att Johan är borta.

Oroskänslor dyker upp,

Hur ska jag klara mig utan min älskade Johan? Johan var ju den människa som förstod mig mest av alla. Han gav mig alltid en inre frid. Fick mig att stanna av inombords. Som lyssnade, peppade, ibland bromsade mig. Ja Johan var inte ”bara” min sambo, han var även min allra, allra bästa och närmaste vän här i livet.

Att ha förlorat Johan och att jag aldrig kommer få uppleva honom igen känns fruktansvärt smärtsamt.

Vissa stunder, vissa dagar känns smärtan som nu finns i min nya verklighet outhärdligt svår och mörk.

Som den gjorde igår.

Igår tillskrev jag min verklighet som genomgående kall, hård och dyster.

Det kändes som att Johan tog med sig allt ljus när han dog, och att det bara finns skuggor och mörker kvar till mig.

Men ändå. I morse när jag vaknade, så sken ett fantastiskt morgonljus in i sovrummet.

Då insåg jag att det faktiskt finns ljus kvar.

Johan lämnade visst kvar ljus till mig!

En massa ljus. Han vill att jag ska fortsätta leva. Han vill fylla upp mitt liv med ljus även om han inte kan vara hos mig och göra det på egen hand.

För Johan skulle aldrig lämna mig kvar i totalt mörker. Han skulle aldrig låta mig vara där ensam.

Aldrig, aldrig någonsin.

Han skulle hålla om mig och säga att allt kommer ordna sig. Han skulle säga att han vill mig det allra bästa i världen. Ja när han levde så var allt han ville att jag skulle ha det bra.

Om månen var den enda ljuspunkten kvar så skulle han försöka ta ned den till mig.

Nej inte skulle han ta allt ljus ifrån mig. Det finns massor av ljus kvar, det är bara jag som måste hitta det.

Så jag tar med mig att även om tillvaron känns hopplös, mörk, dyster, ja allmänt hemsk och oviss ibland, så är det inte beständigt.

Älskade Johan❤️. När min tillvaro vissa dagar känns oerhört mörk och bister så vet jag nu att små strålar av ljus alltid kommer försöka leta sig fram till mig.

För du skulle aldrig lämna mig i totalt mörker, min älskade människa! ❤️ Jag ska se till att plocka ihop alla fragment av ljus som finns här hos mig så kommer allt gå bra.

Men jag vet att saknaden, sorgen av att ha förlorat dig för alltid kommer försöka dra ned mig vissa dagar.

Jag måste få vara ledsen, få gråta och sörja dig, sörja oss och det vi förlorat.

Men jag vet att jag inte heller får vara kvar i sorgen för mycket, för länge. Sorgen och saknaden får inte dra ned mig för långt.

Jag måste fortsätta gå. Fortsätta leva det liv jag har.

Det som tröstar mig massor är vetskapen om att jag vet att du kommer skicka ljus och styrka till mig, så att jag tar mig upp och fram.

För du vill ju att jag klarar mig genom det här. Du vill ju att mitt liv ska fortsätta vara ljust och att jag har det bra. Att mitt liv ändå blir fullt av fina saker och fullt av mening.

Så Tack Johan för att du fortfarande finns hos mig nu när allt känns så svårt. Att du hjälper mig att tänka hur jag ska göra när skuggorna närmar sig.

Du kommer alltid finnas hos mig. Alltid.

Jag vet nu att jag kommer ta mig igenom det här, du finaste, underbaraste och älskade Johan. ❤️

Älsk dig, bara så du vet. ❤️❤️❤️

//din Helena.