När världen rämnar

Söndag den 8 december fick min älskade Johan Johanson, just fyllda 48 år, en allvarlig hjärnblödning. 

Tre dagar senare förklarades han död. 

När Johan dog rasade min värld. 

Johan var min bäste vän och livskamrat. Vi var varandras förebilder på många sätt, och vår plan var att tillbringa resten av livet tillsammans. Vi hade så mycket mer att göra och utforska tillsammans. 

Nej vi var verkligen inte klara med vårt gemensamma liv. 

Min värld känns inte som förut. Ett stort tomrum har vällt fram i mitt hjärta. 

Oceaner av tårar och sorg sköljer över mig i perioder, och hur mycket jag avskyr min nya tillvaro, så kommer mitt liv, min tillvaro att behöva fortsätta, utan Johan vid min sida.

Jag måste få den att fortsätta. Det vill jag verkligen, och det hade även Johan velat.  

Men vetskapen om att vårt gemensamma liv är slut skär ändå i mig som en vass kniv. Jag letar därför, i skrivande stund strategier för hur jag ska hantera den massiva sorg som tagit fäste i mitt inre.  

Det jag har upptäckt om mig själv, är att skrivande ger min själ tillfälle till inre vila och lugn. 

Att fånga tankar och känslor, 

att binda fast dem i ord känner jag hjälper mig att hantera den oerhörda sorg som finns inom mig. 

Jag har även fantastiskt många fina minnen av och med Johan. Jag vill och kommer försöka blåsa liv i dem med hjälp av ord och meningar. 

Så att vackra och glädjefyllda minnen fyller det oerhörda, mörka tomrum som Johans död lämnat i mig. 

På sikt hoppas jag att min nya tillvaro utan Johan ska kännas mer begriplig och hanterbar över tid.  

Så jag skriver enbart för min egen skull. För att min nya värld där Johan inte finns ska kännas mindre trasig.  

Ni som vill och har hittat hit, varmt välkommen att kliva in i min tankevärld. 

//Helena.