Den mörkaste av dagar

Den 8 december 2024 kom att bli den allra mörkaste av dagar i mitt liv. 

Morgonen började som den oftast gör. Att jag och Johan ligger och mornar oss i sängen. 

Efter en stund går Johan upp och hämtar en kopp kaffe, han smyger försiktigt in i sovrummet och ställer den på mitt nattduksbord. 

”Här har du kaffe älskling”, viskar han tyst och går sedan tillbaka och kryper ned bredvid mig i sängen. 

Johan hade alltid fjäderlätta steg efter hård fostran av seglarlivet, så jag märkte knappt att han tassade förbi. 

Johan slår på tv:n. 

”Ska vi kolla ikapp julkalenderavsnitten”, frågar han, och sätter sen på ett avsnitt som vi inte sett. 

Under tiden som vi ligger och slökollar på avsnitt för avsnitt, vaknar vi till allt mer. 

Dricker kaffet. Kramas och håller om varandra, luktar på varandra och småpussas och säger fina saker till varandra, som vi alltid brukade göra, och sen började vi småprata om dagens planer. 

Planen var att vi skulle spendera förmiddagen på havsisen, då den frusit till och att jag skulle få prova åka långfärdsskridskor för första gången i mitt liv. 

Jag messade min lillebror och berättade att vi skulle ut på isen, då han är en van långfärdsskridskoåkare. 

Kanske hade han några tips att ge. 

Efter skridskoåkningen skulle vi se Johans döttrars hockeymatch. 

Resten av eftermiddagen skulle vi använda till att tjuvjobba lite, och allmänt bara umgås och ha en mysig söndagskväll. 

Det blev inte alls som vi tänkt. 

Vårt gemensamma liv kom att ta slut några minuter senare. 

När kaffet var uppdrucket, att vi sett avsnitten, går Johan upp ur sängen, in på toan en sväng. Efter en stund kommer han tillbaks, ställer sig vid sängen, vickar lite småtokigt på höften och ler mot mig och säger, ”nu måste vi stiga upp älskling så vi hinner ut..visst måste vi det?” 

Jag ger ett lite morgonmosigt svar, sen ler han lite mer, och säger sen ”men jag måste bara få en kram först”. 

Han går runt sängen, till min sida och kryper in under täcket så han ligger bakom mig och kramar om mig så otroligt varmt och kärleksfullt, så som bara Johan kunde. 

Han kysser mig lätt i nacken och viskar ännu mer snälla saker, och att han älskar mig. 

Mest av allt på jorden. 

Vi kysser varandra. Ser varandra i ögonen och jag inser att han är den mest fantastiska och finaste människan som finns. Det finns ingen som är så fin som Johan. 

Jag blundar. Känner hur han håller om mig, kysser mig mer. Sen känner jag att han från att ha hållit om mig, släpper taget om mig och liksom tappar greppet om mig. Jag öppnar ögonen och undrar vad han gör, eller ska göra som flyttar sig bort från mig på ett sådär lite konstigt sätt. 

Det är då jag ser det. 

Att Johan har börjat krampa otroligt kraftfullt. 

Jag skriker högt ”Johan, Johan!!?”, som i ett försök att han ska komma tillbaka till mig. 

Men han är helt okontaktbar. 

Jag lyckas ta mig ur sängen, tar tag i honom och skriker hans namn samtidigt som jag ringer 112. 

När larmcentralen svarat och jag informerat om vad som hänt så får jag på något konstigt sätt ned honom på golvet. Han ligger jättetrångt till, mellan sängen och sovrumsväggen. Men han ligger på golvet och jag påbörjar HLR på min finaste Johan, i ett panikartat försök att han ska komma komma tillbaka till mig. 

Men under de minuter som följer kommer han inte tillbaka. Ögonen på honom rullar liksom bara runt och han krampar väldigt kraftigt hela tiden. 

Helt okontaktbar.

Det måste handla om minuter, men efter ett tag börjar han kräkas och han krampar fortfarande. 

Jag tänker att nu kommer Johan att kvävas till döds. Jag som har larmcentralen på högtalarläge berättar att han kräks och kommer kvävas. Ska jag försöka lägga honom i framstupa sidoläge frågar jag, men de säger åt mig att fortsätta kompressionerna. Jag lyssnar på dem och fortsätter så gott jag kan. 

Vad är detta? Är det hjärtat? Någonstans, djupt inne i mig är det något som säger mig att det inte är hjärtat. 

Det är något annat. Något ännu mer allvarligt än hjärtstopp eller liknande. 

Minuterna känns evighetslånga, men efter en stund hör jag att det ringer på dörren. 

Två personer som bor i närheten har fått larmet och kommer före ambulansen. Tack gode gud för att de kommer, jag är inte ensam i den här helvetessituationen längre.

De tar över HLR:en och ger honom det tills ambulansen kommer. 

Han krampar hela tiden, även när ambulanspersonalen är där. Han får någon typ av medicinering, kramperna lugnar sig en aning då, sedan bär de ut honom på bår och tar honom till sjukhuset i Piteå. 

Han hamnar ganska direkt i intensivvård och de söver ned honom och flyger honom i ilfart till Umeå. 

Bevittnandet, när min bästa väns, min stora kärleks, min livskamrats liv försvinner framför ögonen på mig, den känslan, eller känslorna, de går inte beskriva i ord. 

De känslorna var så kraftfulla. Första sekunderna förstod jag inte vad som hände. Skojar han med mig? Vad är det frågan om? Sedan, de följande sekunderna inser jag situationens allvar, Johan krampar på ett sätt jag aldrig sett honom göra förut. 

Det här är på allvar. Jag inser det där och då. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa min älskade Johan. 

Så i efterhand så tror jag inte att jag kunnat göra allt på ett mycket bättre sätt. Eller jag hoppas i alla fall det. Hade jag kunnat göra på något annat sätt? 

Jag vet inte, men jag gjorde mitt bästa, där och då. 

På något sätt är jag är ändå glad att det var jag som var där. 

Att det var jag, och inte barnen som behövde vara där och bevittna detta hemska ögonblick. 

Eller att han fick kramperna när han var ensam hemma. Då hade vi troligen hittat honom död. 

Och så här i efterhand, om det nu skulle hända ändå, så var jag även glad för att det hände där och då, när vi var i sängen, nära hjälp, nära sjukhuset och att ambulansen kunde komma så snabbt inpå. 

(Det känns dock konstigt att säga att jag är glad över en sån här situation, men jag hoppas att man förstår vad jag menar😌) 

Tänk om det hade hänt en en timme senare, när vi var ute på isen? Hur hade det gått då?

Då hade det tagit betydligt längre innan ambulansen kommit på plats. 

Hade det hänt när vi satt i bilen hade det kunnat sluta med att ännu fler blivit skadade eller till och med kunnat dö om Johan hade kört bilen. 

För Johan gick verkligen inte att kontakta.

Tänk att livet kan ta en helt ny ansats och omkullkasta allt man håller kärt på ett litet ynka ögonblick. 

Att i ena sekunden få ligga tätt, tätt intill varandra, känna kyssarna i nacken. Höra honom viska att han älskar mig mest i världen, hur fin jag är, känna hams armar runt mig, till att nästa sekund få se honom i massiva kramper som gör honom helt okontaktbar, och se hur hans liv rinner iväg från honom, att han försvinner bort från mig, från vårt gemensamma, underbara liv som jag och nog även Johan också älskade innerligt mycket. Ja, 

denna morgon, denna dag kom att bli en av de mörkaste av dagar i mitt liv, och det är verkligen ett mycket starkt och svart minne jag kommer bära med mig, så länge jag någonsin lever. 

///Helena. 

.